För att återigen "mänsklifiera" hunden, så ska jag nu berätta varför jag visst tror att hundar sörjer.

Det finns mycket hundfolk i vårt avlånga land som säger att "hundar inte sörjer, de blir inte ledsna när en medlem i flocken går bort men att de kan sakna. Hundar sörjer inte. Om man tycker att en hund sörjer så överför man mänskliga känslor på ett djur, en hund, som inte har nog med intelligens för att kunna sörja" osv.

Så nu ska ni få höra varför jag tror det!

Vi hade för några år sedan en gammal schäferdam, Elsa hette hon. Vi hade haft henne sedan hon var omkring 1år gammal och hon hade vart med oss från den dagen mamma kom hem med henne. Jag minns dagen när de kom hem, hur rädd Elsa var när hon hoppade ur bilen. Antagligen hade hon blivit slagen i sitt förra hem, för hon såg väldigt skygg ut. Jag var bara ett barn, men jag minns ändå dagen då Elsa kom hem. Och att mamma sa att vi skulle låta henne vara och att hon skulle få komma fram själv och hälsa när hon hade lust.

När Elsa var 10år gammal och vi hade flyttat från vårt hus på landet, till en lägenhet i ett bostadsområde, så kom Arne till oss. Oförberett. Han var en liten valp på 5½ månad som hade kommit tillbaka till uppfödaren för att de första ägarna ansåg att han var barnilsk. Så vi åkte och tittade på Arne och det blev kärlek direkt. Så vi for hem med Arne och visste inte riktigt hur Elsa skulle reagera när vi kom hem med denna lille buse.

När vi kom in i lägenheten med Arne så upptäckte Elsa honom inte först. Hon hälsade på oss, glad som alltid, och viftade på svansen. Sedan gick hon in och lade sig på sin plats i köket bredvid elementet. Arne hade ju förstås sett henne och blev väldigt nyfiken, så såfort kopplet åkte av sprang han in som ett yrväder efter henne.

Hon blev chockad över lilla valpen och gläfste till, vilket resulterade i att Arne blev rädd och tjöt i högan sky. Men de började sakta men säkert att komma närmare varandra. De sov ihop, åt ihop, t.om busade ihop trots att Elsa var en gammal dam, så busade hon med Arne.

Men dagen kom då Elsa blev dålig.

Elsa fick sitt första Epilepsianfall.

Jag var inte hemma, men mamma och pappa var det och de hade ringt veterinären som hade sagt att det händer ibland att hundar får ett endaste anfall och aldrig igen, och att vi därför skulle avvakta. Elsa var nu 12år gammal.

Det kom inga fler anfall förrän långt senare. Ungefär 5-6 månader senare kom ett till anfall. Jag minns att jag låg i mitt rum och kollade på tv, det var sent på natten och jag hörde något högt krafsande från köket.

Jag springer ut tillsammans med pappa, och där ligger Elsa på köksgolvet och har ett riktigt läskigt EP-anfall, hon tuggar fradga och springer och rycker, kastar med huvudet och flåsar.

Pappa klappar henne lugnt, och pratar med henne. Efter 2-3 min är anfallet över och hon börjar komma tillbaka. Men ni som har/haft en hund med epilepsi vet också att när hunden kommer tillbaka från ett anfall så är den orolig, som att den inte vet vad som hände eller vart den är. Precis så var Elsa efter anfallet. Hon ville inte vara själv, och ville "valla" in oss i trygghet. Men hon fick gå med mig in på mitt rum och sova hos mig.

Dagen efter så beslutade vi om avlivning. Elsa var såpast gammal, och inte ville vi att hon skulle leva sin sista tid så.

Vi bokade en tid till den 13:e september 2007, vilket alltså var 2 dagar efter att vi beslutat oss för att avliva henne.

Dagen innan avlivningen bäddade jag för Elsa i mitt rum, bredvid min säng med massa filtar.

Jag tog in henne i rummet och hon och Arne lade sig på filtarna tillsammans.

Här började det, det som gjorde att jag verkligen tror på att hundar förstår, och att de sörjer.

Arne brukade inte vara så närgången med Elsa, visst att de kunde mysa och "pussas" men detta var annorlunda. Han kröp närmre och mös in sig i hennes päls, slickade henne i mungiporna och krafsade på henne med tassarna. Båda två mös överdrivet mycket den kvällen, som att de förstod som väntade.

Senare den kvällen fick Elsa sitt sista Ep-anfall. Hon låg på filtarna och sov, när hon helt plötsligt lyfter upp sitt huvud och tittar på mig, sedan lägger hon huvudet på snedden och bara blänger på mig. Jag frågar henne vad det är, men hon fortsätter att blänga.

Sedan börjar det.

Saliven forsar ut ur munnen på henne och hon ställer sig upp, sedan börjar hela kroppen skaka och hon faller ihop på filtarna i ett kraftigt anfall. Jag glömmer av allt pappa tidigare sagt till mig, att man ska vara lugn när sådant händer och inte skrika. Jag skrek på pappa med tårarna i halsen och han kom så fort han kunde. Han lugnade Elsa och pratade med henne, samtidigt som han strök henne lugnt över bringan.

Arne hade hoppat upp i min säng, och tittade oroligt på. Sedan kom Elsa tillbaka. Men ändå inte. Hon var inte densamma.

Båda hundarna verkade förstå vad som komma skall och de lade sig för att sova ihop igen.

Dagen efter åkte jag till min praktik med gråten i halsen. Vi skulle avliva våran älskade Elsa den dagen och det var allt jag tänkte på. Jag tror att tiden var 16.00 och jag vet att jag bad att få åka hem tidigare just för att vi skulle ta bort henne och att jag ville vara med.

Påvägen hem, så lyssnade jag på låten Änglahund, och jag höll mig för gråt, men den var nära.

När jag kom innanför dörren hemma, så säger mamma till mig: -Börja inte gråta nu, för då gör jag det också.

Självklart så brister jag ut i gråt och springer in på mitt rum och sätter mig på min säng och tjuter. Både Arne och Elsa kommer in i rummet, som för att trösta. Arne hoppar upp i sängen och lägger sig bredvid mig, medan Elsa sätter sig framför mig och tittar "under lugg" först.

Jag tittar på henne och gråter mer, sedan lägger hon huvudet i mitt knä och en tass bredvid, som för att säga att hon förstår och att jag inte ska vara ledsen. Då gråter jag ännu mer, därför att jag tänkte på att jag aldrig mer kommer få se henne efter denna dagen. Efter denna dag så finns hon inte mer.

Jag samlade mig efter en stund och tiden kom närmare. Tiden för Elsas sista tid. Jag kopplade henne i hallen, och mamma och min bror och jag gick tillsammans ut till bilen med Elsa. Arne lämnade vi kvar hemma.

För att göra den delen kort, så gick det lugnt till och Elsa somnade fint in på bordet hos veterinären. Jag höll om henne hela tiden och jag var med henne till slutet. Gråten kom först när veterinären sa att hennes hjärta stannat, att hon nu var död. Då brast det för mig och jag lät gråten komma fram.

När vi väl kom hem så mötte Arne oss i dörren. Men han var inte glad och busig som han brukade vara. Vi hade med oss Elsa's koppel och halsband hem, Arne nosade på det. Sedan gav han ifrån sig en stor suck och gick in i köket. Där lade han sig sedan på Elsa's plats och där låg han kvar en tid.

Efter att vi tog bort Elsa så var inte Arne densamma. Han var inte längre samma glada och busiga lilla hund som han var tiden då Elsa fortfarande levde. Man märkte på Arne att han sörjde.

Folk säger att om en hund sörjer så går det över efter max 2v tid. Så jag väntade.

Jag försökte göra saker med honom, träna honom, leka och busa, ta långpromenader osv för att få honom att glömma. Men han glömde inte, och sörjde det gjorde han fortfarande.

Han var deprimerad. Åt knappt någonting och gick ner i vikt, inte mycket, men ändå så att det märktes.

Arne sörjde fortfarande Elsa en tid därefter men i januari 2008 kom vändpunkten. Något som långsamt tog tillbaka Arne till sitt vanliga jag igen. Som gjorde att han gick vidare i sin sorg. Vändpunkten hette Nikita.

En liten rottistik som kom till oss i en ren slump, som knappt var planerad. Jag hade länge tittat på en ny hund, men vi hade inte funnit någon. Pappa ville ha en schäfer, jag ville ha en Malinois eller rottweiler men inte hittat vad jag sökte. Jag kunde tänka mig schäfer med, men ville inte ha en ful räkryggad schäfer och vid det tillfället så hittade jag inga "bra" schäfrar.

Malinois var alldeles för mycket för mig, så den tanken försvann lika snabbt som den kom.

Men så kom Nikita till världen, den 20:e november 2007 föddes min lilla stjärna och i Januari flyttade hon in till oss.

Arne och Kita har haft en underbar tid tillsammans, och de är närmare varandra än vad Arne och Elsa någonsin vart. Därför tänker jag ibland på när den dagen kommer, då Kita ska få somna in. Om Arne överlever henne också, så tror jag faktiskt att han kommer att dö av sorg. För så deprimerad som han blev när Elsa togs bort, kommer säkert bli än värre dagen då Kita får somna in. Jag hoppas att alla mina hundar får leva tills de blir gamla och gråa och får ett värdigt slut, men på ett sätt så tror jag att Arne kommer sörja mer den dagen Kita inte finns mer. Det återstår ju att se visserligen, för saker har ju förändrats. Efter Elsa's bortgång så hade Arne ingen kompis, nu har han Doris och Barbro kvar också, så ensam det blir han ju inte ändå.

Och nej, nu säger jag inte att Kita kommer att försvinna i brådrasket, det är bara något jag fått för mig att hon kommer vara den första att lämna flocken. Hon blir 5 år iår, det är inte särskilt gammalt. Men hon är en stor hund, en stor rottweiler, och stora hundar brukar ofta få problem vid äldre dar. Jag hoppas att Kita slipper det, och att hon blir minst 12år gammal, så att vi får mer tid ihop, men man kan ju inte förutspå framtiden skulle hon få ledproblem/höftproblem och lida så vill jag inte att hon ska finnas kvar för min egen egoism. Då ska hon få somna in värdigt.

Men nej, det händer ju inte än på flera år så jag behöver nog inte oroa mig. Men ändå, så kommer hela min nuvarande flock en dag försvinna. En dag så finns dem inte längre. Men den dagen är en annan dag.

Idag är idag, så låt oss njuta så länge som möjligt.

Jag tror att hundar sörjer i alla fall, och det är något jag alltid kommer att tro..

Bye bye!

Nu ska jag berätta för er nyfikna om vad jag vill ha.  

Jag vill ha en häst. En Frieser rättare sagt! Så jävla underbart vackra så att det inte är klokt, jag älskar hästar och har velat ha en egen häst sedan jag var 7år gammal.

Men problemet är att jag kan typ ingenting om hästar, jag vet lite MEN inte alls särskilt mycket och speciellt inte sådant man borde veta om hästar.

Funderade ett tag på att bli medryttare just för att få en "sköthäst" och möjligheten till att rida men då blev jag plötsligt lite irriterad. Varför i Hel***e ska JAG betala pengar för att hjälpa någon med sin häst?

Medryttare innebär ju att man hjälper till att rida hästen, sköta om den samt att mocka osv. Varför ska jag då betala för att jag lägger MIN fritid på att hjälpa någon annan som inte har tiden?

Jag fattar inte riktigt det..

Nej, men någon gång i framtiden så SKA jag ha en häst. Förhoppningsvis i alla fall, får väl passa på att läsa på lite innan jag skaffar en.

Annars går allt bra med allt annat. Ville bara skriva det =) Haha!