Som vanligt så kommer detta inlägg handla om hundar. Mina hundar.

Något som jag är väldigt glad över när det kommer till mina hundar, är att de *ta i trä* aldrig bråkar. Alltså de bråkar ju självklart, men de bråkar aldrig på allvar så att det blir blodvite.

Jag känner flera som har 2 hundar eller fler, där de inte kan vistas i samma rum en längre stund utan att bråka, tuggben och leksaker måste tas bort för att hundarna inte ska börja bråka om dem.

Hundarna får inte morra, de får inte brottas/vara hårdhänta i lek med varandra i rädslan att de ska börja bråka allvarligt.

Jag förstår inte grejen med det. För jag är totalt annorlunda med det, det kanske är just det som jag/vi gör rätt?.

4 hundar har jag, som alla kommer väldigt bra överens. Aldrig har de bråkat allvarligt så att det eskalerat till något farligt.

Mina hundar får vara just hundar, de får brottas, morra och vara hårdhänta/robusta mot varandra. De vet själva sina gränser och när de fått nog av varandra så går de undan och lägger sig någon annanstans eller letar upp mig för att avbryta buset.

Jag har alltid framme leksaker, godis, tuggben och dylikt till mina hundar.

Ibland vill de ha samma leksak, men då brottas de om vem som ska få den. Det morras och boxas, bits och brottas. Men inget allvarligt. Det låter värre än vad det egentligen är. Jag har aldrig sett mina hundar som några monster gentemot varandra och har därför heller varit orolig att de ska skada varandra. Jag låter mina hundar busa och brottas och morra, och använda sig av sitt kroppspråk för att tillåta dem använda sig av sin naturliga "ordbok".

När morfar skaffade Barbro, så var hon och Nikita dödsfiender. Barbro gjorde utfall mot Kita och Kita gjorde utfall mot henne och jag tänkte att detta bådar inte gott. Men vi tränade dem genom promenader, och tillslut tog morfar med sig Barbro upp till oss och det var som att vända ett blad i en bok för de blev bästa vänner direkt, när de var här, på Kita's revir. Och nu är de två oskiljaktiga. De sover ihop, uppfostrar varandras valpar och tvättar och putsar varandra. När Doris är för jobbig på Barbro så söker hon stöd hos Kita som säger ifrån på skarpen till sin dotter som då ger sig.

Arne är "alfan" i flocken. Han bestämmer och alla de andra hundarna respekterar hans "space". Han är lite av en surgubbe, när de andra vill leka så ska det vara på hans villkor om han ska vara med överhuvudtaget, annars blir han sur och bossig och brottas med de andra tills de lägger av. Han bestämmer och thats it. (I hans värld ;-P ).

Doris är en tonårsbrutta som försöker vandra uppåt i "flocken". Just nu är hon dessutom i trotsåldern också. Både Kita och jag har fullt upp med att uppfostra henne =P.

Barbro är en tuff liten råtthund, som vet vad hon vill och säger ifrån när hon inte gillar saker och ting. Och de andra respekterar henne.

Kita är en fet hund (på diet) som numera bara tar dagen som den kommer. Hon älskar att mysa och visar alla vem som är mattes älskling. Sätter sig till och med på mig, om det skulle vara så =P.

Åh, jag älskar dem alla och jag är otroligt glad över att de funkar så bra med varandra. Även om de är lite av "problemhundar" på utsidan, så är de helt exemplariska på insidan. Eller ah, förutom Doris då som hoppar upp på spisen, kastar sig upp i soffan och springer iväg på ryggstödet, racear så att mattorna flyger m.m men det är en annan historia ;-)

I vilket fall som helst, så anser jag att vi måste ju uppenbarligen göra något rätt i alla fall med tanke på att vi har 4 hundar som kommer så bra överens och aldrig bråkar allvarlig *ta i trä*. Men kanske det beror på att vi låter våra hundar kommunicera med varandra, utan att lägga oss i? Jag vet inte. Men är glad för att det är som det är.

Jaja, lite tankar i vanlig ordning. Idag ska man vara barnvakt åt syrrans barn. Max och Julia =) Mysungarna!

Bye bye!      

Hej!

Detta inlägg kommer främst att handla om hundar och mina 2 kullar som jag har låtit komma till världen genom mina tikar Kita och Barbro.

Vi kan börja med första kullen. Kita's. Den var en olyckshändelse. Arne satt fast innan jag hunnit reagera och jag bestämde mig för en abortspruta. Detta hände en kväll, mitt i natten så samtalet till veterinären fick vänta till morgondagen. Dagen efter så ringde jag veterinären o frågade om abortspruta, hur det går till - vanliga komplikationer - samt vad som är bäst = Spruta eller göra vad man kan.

De rekommenderade inte en spruta pga komplikationerna som kan uppstå men valet var upp till mig och jag bad att få återkomma. Jag läste mig till allt jag kunde hitta om sprutan och dess komplikationer men också om förlossning/dräktighet och dess komplikationer. Jag bestämde mig för att låta dessa valpar komma till världen och göra det bästa av det. Ingen spruta.

Den 3:e september 2010 så födde Nikita sin första valp kl 15.58 Tanya. Därefter klockan 16.00 kom Ambra (som idag heter Nala). Sedan ploppade valparna ut, med 2 timmars mellanrum. 12tim tog det allt som allt. 11 underbara, vackra och fina valpar kom till!   Mamma Kita!

Det var underbart kul att ha dem här men det som var jobbigast av allt var att hitta rätt ägare. Det var många som ringde, många som mailade. Ingen verkade vara rätt för mina valpar. Men då och då så kom det någon och hörde av sig som faktiskt kändes rätt. Och tillslut hade alla valpar flyttat. Ja, inte 11 då eftersom att Dessie tyvärr dog vid 2v ålder. Vet än idag inte varför, men vi misstänker att Kita råkat lägga sig på henne.

Så 10 valpar fick flytta och idag har jag kontakt med 7 av dessa. De andra tre har blivit omplacerade och jag har tyvärr ingen kontakt med dem idag. Kaxa flyttade härifrån med en gammal man och bodde där ett tag tills han fick Stroke. Sedan blev hon omplacerad till en släkting och en gång till omplacerad. Det jag vet idag är att hon bor i Kullavik. Men inget mer än så.

Moa, hon flyttade med sina ägare till Marstrand härifrån och därifrån till Frankrike. Hon bodde där ett tag men sedan kunde de inte ha henne kvar så hon flyttade till en vän till ägarna tillbaka till Marstrand.

Tyra, bodde hos en jättego familj ett tag men sedan ändrades deras livssituation och de var tvugna att låta henne flytta till något nytt. Det enda jag vet om Tyra är att hon bor hos en tjej med en Labrador hane, inget mer än så. Inte vart eller ens om hon bor kvar där.

Även om det är trist att jag inte har koll på dessa 3 så tycker jag ändå att 7 av 10 är rätt ok.

Barbro's kull då?. Jo hon hade en för mig komplicerad födsel. Hon fick 4 valpar som föddes den 7:e okt 2012, två tikar och två hanar. Jag var tvungen att vara hemma från jobbet och jag grät i min förtvivlan att jag skulle förlora min hund. Det var nog den värsta hundförlossning juag varit med om, vilket kan bero på att jag brusat upp mig innan och läst om alla dessa komplikationer småhundar kan få.

Det var inga problem med varken Barbro eller valparna under förlossningen men jag vart orolig och stressad. Jag ringde Blå stjärnan och berättade om situationen. De hjälpte mig i lugn och ro genom telefonen hur jag skulle hjälpa Barbro på bästa möjliga sätt.

Första valpen tittade tillslut ut och Babsan var utmattad. Jag gav henne lite ljummen mjölk med dextrosol i så hon fick lite mer energi. Hon drack glatt och tvättade sin valp. Jag fick dock hjälpa henne att ta av navelsträngen på alla valparna, för efter att hon tvättat bort fosterhinnan och tvättat ren dem så hade valparna en navelsträng som var alldeles för lång. Så jag tog en tråd och knöt fast lite längre in och sedan klippte jag av med en slö sax. Allt annat skötte Barbro själv.

  Minna, valpen som nu heter Kiwi =)

Veckorna gick och valparna blev större. Vi märkte ganska fort att något var fel på en valp. "Mini" som vi döpte om till Ellen.

Henne har jag skrivit ett helt eget inlägg om så vill ni läsa mer om underbara Ellen får ni bläddra er fram.

Ellen föddes med en öppen fontanell vilket kort och gott kan beskrivas som ett öppet kranium. Med denna "sjukdom" tillkommer också ofta sjukdomen "Vattenskalle" eller Hydrocefalus som det heter på latin. Det innebär att vätskan i hjärnan, inte kan ledas ut på rätt sätt och en stor mängd vätska samlas i där. Hjärnan bryts långsamt och plågsamt ner (tänk er att ni ligger i badkaret, ju längre ni ligger där desto skrynkligare blir ni) och om hunden får gå med detta länge innan det upptäcks så kan den tillslut blivit av med det mesta av hjärnan och lidit alldeles för mycket. Hjärnan har "skrynklats ihop".

I början trodde vi inte att hon hade vattenskalle utan bara en öppen fontanell. Veckorna gick o vi märkte mer o mer att något inte stämde. Hon blev bättre o vi fick upp hoppet. Men som över en handvändning över en natt så vände det. Från att ha vart glad o pigg, busig och sprallig blev hon en helt annan hund och vi märkte att hon led. Vi ville inte vara själviska.

Ellen, min lärdom i livet, och min älskade vän fick somna in endast 6 v gammal. Ni kan läsa allt om henne här --> http://www.timeless.bloggplatsen.se/2012/11/20/9023857-vila-i-frid-vackra-lilla-ellen/

Så hade Barbro 3 levande friska valpar kvar. Minna, Mio och Minus.

Minna blev ganska så snabbt tingade av ett par inte så långt från mig. De var görgoa och verkligen underbara. De tingade henne tidigt och var här och hälsade på minst en gång i veckan fram tills hon var 8v gammal och de hämtade henne. De döpte om henne till Kiwi och hon bor såklart kvar där än idag (de är nu 14 snart 15v gamla) och de älskar henne. Jag har kontakt med dem på Facebook och får veta lite titt som tätt hur hon har det (Facebook är fan ett under, skitbra att det finns)   

Sedan hade vi Mio och Minus kvar. Det var en hel del konstiga människor som hörde av sig. Som ville avla med dem med labradorer och som ville veta hur stor deras "sak" var. Folk som inte hade pengar och ville avbetala, som ville vara fodervärdar. Ja allt möjligt. Men det gäller att sålla bland allt folk och tillslut i all denna djungeln så kan man ha tur att hitta rätt.

Jag tycker att jag har haft ganska tur med alla mina 13 valpar som jag låtit komma till världen. Även om några blev omplacerade så har de flesta fått det bra. Ok, nu är dessa valpar bara 14 (snart 15) veckor gamla och allt kan ju ändras, men jag hoppas på det bästa och att valparna verkligen får stanna kvar där de bor nu o bli gamla och gråa hos de de bor hos nu.

I vilket fall som helst, så flyttade både Mio och Minus till Vårgårda. De bor grannar med varandra och deras ägare är vänner. Mio flyttade först, han flyttade på torsdagen och Minus flyttade på måndagen.

Även de verkar vara helt rätt för respektive hund, och bägge är barnfamiljer (vi här hemma vet ju att både Mio och Minus verkligen älskar Barn ! ) Jag har kontakt även med dem genom facebook.

Så, nu hoppas jag på att det håller sig och att dessa valpar får stanna där de bor nu, livet ut och leva ett fullt liv med massa galenskap    och kaos ;-) !

Skulle egentligen ha skrivit massa mer, men då blir inlägget på tok för långt       

MIO! <3 =D

Tack för idag! Nu ska jag ta ut Leeroy, en av "valparna" från min första kull som idag är över 2 år gamla =) Tack o hej!