Jag måste skriva ut detta, för att minnas, för att komma ihåg.

Detta inlägg kommer att handla om Ellen. En av Barbros valpar.

Eller och hennes syskon föddes den 7:e oktober detta året och är idag 6v och 2 dagar gamla.

I början så märkte man inte att något var fel på Ellen. Hon åt, sov, kissade och bajsade såsom normala valpar gör. Det enda som var lote annorlunda med henne, var att hennes huvud var lite annorlunda än de andra valparnas.

När valparna var lite mer än 2v gamla så började de gå, och det var först här man märkte att något inte stod rätt till med Ellen. Hon vacklade fram, inte som en normal valp gör när de tar första stegen, utan väldigt mycket annorlundare. Hon liksom vinglade, såg ostadig ut och kastade med huvudet från sida till sida. Hon hade en öppen fontanell, men detta märkte jag redan då hon var född och jag vet att valpar med fontanell ska man vara extra försiktig med.

När jag googlade på fontanell hos hund så fick jag också fram att det är vanligt hos chihuahua (som Ellen var en blandning av) och att det ofta är kombinerat med vattenskalle.

Jag visste vad vattenskalle var, men inte symptomen för detta och läste mer. I början så stämde bara två av symptomen in på Ellen : - Rundad skalle, och vinglig gång.

Men en hund med vattenskalle skulle också äta dåligt, sova mycket och inte vilja leka med sina syskon. De ska också ofta ha skelögda ögon brett isär osv osv.

Eftersom att endast 2 symptom stämde in så tänkte jag att nej, det kan inte vara vattenskalle. Jag hoppades att det inte var det eftersom att en sådan hund har en dyster prognos.

Veckorna gick och Ellen blev bättre, stabilare och aktivare. Hon busade och hoppade runt med sina syskon, brottade omkull dem och åt som en häst, men med ostadiga ben så ibland fick man hålla i henne så att hon stod still och kunde äta ordentligt.

Vi bestämde oss för att vi inte kunde sälja henne, vi visste ju att hon var annorlunda så vi bestämde helt enkelt att hon skulle få stanna. Eftersom att hon blev bättre så skulle vi vänta till veterinärsbesöket som vi skulle göra när de blev 8 v gamla och då be veterinären ta en extra titt på henne.

Hon verkade trots allt inte lida, då hon var "pigg o kry" förutom då att hon var vinglig.

Men igår på kvällen så började det, det som gjorde att jag valde att ta beslutet. Ellen ylade och gnällde, ylade och gnällde, gnällde och pep. Som att hon hade ont. Sedan somnade hon. Och så vaknade hon. Så somnade hon och vaknade igen. Sedan ylade hon och somnade om igen.

Jag ringde veterinären och bokade tid för avlivning så tidigt som möjligt morgonen därpå. De frågade varför och jag förklarade om fontanell och att hon har misstänkt vattenskalle.

Fick tid 8.30 dagen därpå (imorse).

Jag och pappa åkte in med Ellen insvept i en filt, jag hade henne inuti min jacka där hon låg lugnt hela vägen.

När vi sedan var framme så fick vi vänta en stund och sedan blev vi insläppta i ett rum. Där brast allt för mig och jag började störtböla. Jag pussade på Ellen och klappade henne. Djursjukvårdaren ställde frågor om hennes födsel, utveckling, raser och beteenden hos henne och jag svarade med gråten i halsen.

Sedan frågade hon om jag ville testa henne, se om det kunde vara något annat fel på henne. Och jag sa nej, jag vill ta bort henne för jag vill inte att hon ska lida mer. Sedan grät jag igen. Svarade på fler frågor och skrev på ett intyg om avlivning.

Sedan gav hon Ellen en lugnande spruta och hon skrek. Högt.

Vi lindade in henne i filten på bordet och hon ylade för fullt, sedan somnade hon. Efter en stund kom veterinären in med avlivningssprutan och de frågade om de skulle hålla henne eller om jag skulle hålla henne.

Jag ville vara med i slutet och jag ville hålla henne, så jag fick lägga henne på rygg i min famn medans veterinären körde in nålen under revbenen och in i hjärtat på henne. Så började jag gråta igen. Man såg hur hon sakta tynade bort. Vi lindade återigen in henne i filten och jag drog henne intill mig och grät i hennes päls. Veterinären lyssnade på hjärtat och sa att det saktar in, och sedan stannade det. Ellen var död.

Och där låg hon, vacker, avslappnad och lugn. Min älskade Ellen. Så ung, så oskyldig...

Vi stannade kvar en stund och grät. Vi klappade henne och jag gav henne en puss och sa förlåt. Sedan grät jag lite mer för att sedan gå därifrån, gråtandes.

Veterinären sa att alla symptom jag gav stämde in på det jag redan misstänkt. Vattenskalle. Formen på hennes huvud, i kombination med fontanellen och hennes svajjande gång och de andra symptomen tydde på just vattenskalle. Hon sa att jag i alla fall gett henne en ärlig chans till ett bra liv, vilket hon också fått dessa 6v men att jag tog rätt beslut att låta henne somna in.

Jag antar att man ibland blir lite egoistisk när det kommer till sina djur. Man hoppas och tror att det inte ska vara riktigt så dåligt som det egentligen är, men man får sedan inse att verkligheten är en annan. Och ta ett beslut. Ett svårt sådant.

Jag ångrar inte att Ellen fick somna in, jag ångrar bara att jag lät henne vänta såhär länge i hopp om att hon skulle tillfriskna. Hon gjorde inte det, även fast hon blev bättre så blev hon aldrig bra.

Men jag får väl glädja mig åt i alla fall att hennes 3 syskon är fullt friska glada individer med en hoppfull framtid. Ellen lärde mig mycket sin korta tid i livet och jag är tacksam för det. Men att avliva en 6v valp var inte direkt det jag hade förväntat mig när Barbro blev dräktig.

Nu har Ellen vandrat vidare, och träffar min Morfar och Mormor, Elsa, Elvis och Tigger där hon är frisk och kan leka och busa som en normal valp.

Ni som tycker att jag är korkad som sörjer en valp, eller att jag sörjer ett djur överhuvudtaget, ni är inga djurmänniskor. Jag kommer alltid att sörja mina djur, valp som vuxen, kattunge som vuxen. För det är ett liv som jag tagit in i mitt liv, en del av mig och min familj. Så ja, jag sörjer, och det har jag fanimig rätt till!

 

Lena

14 maj 2015 23:21

tack för dina ord , de har ikväll hjälpt mig till det beslut jag måste ta i morgon för min 11 v gamla Emil.
han har haft kramper nog nu i flera dagar och är åter på Blå Stjärnan.
I morgon när de ringer får han somna och springa med din Ellen och många andra ! Kram

 

Anitta

26 februari 2020 08:47

Jag högaktar dig för att du kunde ta det svåraste beslutet som vi hundägaren måste ta ibland och det för våra älskade familjemedlemmars skull utan att tänka på oss själva.
Jag vet hur ont det gör och saknaden är bottenlös, men vi vet också att våra kära har det bättre och lider inte mer.
Det jag reagerade på med din berättelse är sätten hon fick somna in på. 4 av mina älskade vovvar har fått somna in och ingen av dom har skrikit och ingen har gått en spruta i hjärtat. Alla har fått lugnade i en nål fastsatt i frambenet och sen genom den fått medel att somna in mycket lugnt och fint i min famn.
Varför fick Ellen somna in på det viset?
Ger dig massor av styrke kramar
Kram Anitta

timeless

25 juni 2023 11:39

Hej! Svarar väldigt sent, då jag såg din kommentar först nu. Anledningen till att Ellen skrek, var för att hon hade något som kallas för "öppen fontanell" , vilket innebär att skallbenet inte är helt slutet och hjärnan är alltså blottad direkt under huden på huvudet. Förmodligen hade någon av hennes syskon trampat henne på huvudet där hon var oskyddad och orsakade därför smärta och obehag för henne. Sen att hon avlivades genom hjärtat och inte i en ven kan bero på att hon var så liten (fick plats i handflatan) och att det därför är enklare att ge direkt i hjärtat. Tack för din kommentar :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Eller vad är det man säger? Var väldigt längesedan jag skrev här och väldigt mycket har hänt i livet sedan dess. Av mina 4 hundar har jag i dagsläget bara kvar en, lilla Barbro som en gång i tiden var min morfars. När han gick bort så fick jag ...

När det kommer till mina djur har jag alltid sagt att när dagen kommer då det blir dags för dom att lämna mig, så ska jag inte dra ut på det utan låta dom gå med värdighet. Jag trodde länge och ofta att Kitas tid var kommen för längesedan. Hon har...

Yes! På torsdag är det dags. Då åker vi äntligen till London för att bland annat shoppa och träffa min fruga Nicole =D ska bli så skoj! Har aldrig vart i London, men har ju vart i Storbritannien tidigare dock =P Vet inte vad vi ska hitta på rikti...

Ångest är en psykisk sjukdom, tillfällig eller permanent. Det beror på hur man väljer att lösa sina problem och hur man ser lösningarna. Ångest beror många gånger på saker man oroar sig för, det kan vara framtiden-livet-döden-ekonomi-familj och dyl...

Hej alla fina!   Hoppas att allt är bra med er, för med mig är det jävligt bra! =) Ska strax bege mig iväg till jobbet, men först så ska jag ta ut alla hundarna och göra mig i ordning.   Doris fyllde 3år i tisdags tillsammans med sina 9 lev...