Ångest är en psykisk sjukdom, tillfällig eller permanent. Det beror på hur man väljer att lösa sina problem och hur man ser lösningarna.

Ångest beror många gånger på saker man oroar sig för, det kan vara framtiden-livet-döden-ekonomi-familj och dylikt som ligger o gnager i tankarna. Man kanske inte riktigt förstår vart ångesten kommer ifrån, men om man rannsakar sig själv så hittar man ofta en orsak till sin ångest, och man kan förhoppningsvis lösa problemen så att man blir av med ångesten.

Det finns folk som lever med sin ångest i flera år, som lärt sig att acceptera att det är såhär det är och bara lever med den, ett accepterande helt enkelt.

Sedan finns det dom som väljer att ta tag i saken, och försöka lösa de inre fejder hjärnan har så att man kan bli av med hela eller åtminstone det mesta av sin ångest.

Min ångest började i vintras. Jag fick väldigt ont i bröstet, det kändes som att en tung sten tryckte till över bröstkorgen, eller som att man hade en för hårt åtdragen korsett som blev tajtare ju mer jag andades. Jag kallsvettades och skakade. I början visste jag inte riktigt vad det berodde på, utan bara gick med det och hoppades på att det skulle gå över av sig själv. Då hade jag attacker ungefär 1 gång i veckan. Sedan blev det mer och mer och tillslut hade jag ångestattacker ungefär varannan dag. Jag gick till läkare och berättade om mina "anfall" och att jag inte kan sova, han skrev ut attarax som jag började med ganska direkt.

Första gången jag spydde så trodde jag att jag var magsjuk, så jag sjukanmälde mig på jobbet. Sedan spydde jag igen och då kopplade jag detta med attaraxen, eftersom att jag inte spytt innan jag tagit tabletten, så jag vågade inte fortsätta med dem.

Men sedan spydde jag ändå, vid attackerna, trots att jag inte intagit tabletter så jag gick till läkaren igen och han sa att min ångest var starkt grundad i något och frågade om jag ville prata med en psykolog. Jag ville inte prata med en psykolog, tycker inte om att prata om mina problem med okända människor och ännu mindre en psykolog, så jag sa nej.

Han skrev i alla fall ut sertralin till mig, som jag började med i Maj detta året. Och min ångest försvann. Helt och hållet, antingen berodde det på tabletterna eller att jag inbillade mig att de funkade, för i vilket fall så funkade dem och min ångest försvann.

Men tillslut bestämde jag mig, efter lite mer än 2 månader att jag inte ville leva på piller resten av livet för att må bra. Jag slutade tvärt, vilket jag lärde mig sedan att man inte ska göra, men alla gör vi misstag. Men idag är jag tablettfri och har hittils inte haft ett endaste ångestanfall på hur lång tid som helst.

Jag vet nu vad min ångest berodde på, för er andra kanske det är löjliga saker att få ångest för, men vi är alla olika. Saker som gjorde att jag fick ångest var tanken på bl.a att mina hundar en dag inte kommer finnas mer. En dag i tiden längre fram, så finns ingen av de hundar jag har idag. Alla kommer att vara döda, och de kommer endast finnas kvar i minnet. Bara den tanken gör att jag blir ledsen, men jag har valt att försöka att inte tänka på det mer, utan leva i nuet istället.

Andra saker jag också tänkt på är ekonomi, flytta hemifrån och jobb. Jag är liksom 24år och bor fortfarande hemma. Jag vill flytta hemifrån, jag kan flytta hemifrån, men då jag inte har fast anställning ännu utan endast är timanställd så vågar jag inte flytta eftersom att jag aldrig har en garanterat inkomst. Flyttar jag så flyttar jag, tänker inte flytta hem igen liksom. Så först när jag har minst 50% fast, då vågar jag flytta för då vet jag att jag har råd.

Sedan var det också massa andra saker som låg o gnagde i bakhuvudet, men de är privatsaker som jag inte tänker skriva om. Men de har jag lagt åt sidan nu, jag har insett att det inte är mina bekymmer och att jag ska ta reda på mig själv i första hand.

Så än så länge, är jag ångestfri, utan tabletter och jag hoppas att jag slipper det mer. Ångest är verkligen inte kul, och det är åt helvete när man får det. Men jag tror lite att det är ett nödvändigt ont, för att man ska stanna upp och fundera på hur man lever och tänker och ta tillvara på det man har istället för att oroa sig för saker som kan hända och inte hända. Lev i nuet istället, så blir det förhoppningsvis bättre.

Kärlek kärlek, nu ska jag plugga teori! Har ju bokat in uppkörning och teorin för körkortet, kan ju säga att det är inbokat under detta år, så förhoppningsvis har jag det innan nyår i alla fall ;-)

Hej alla fina!

Hoppas att allt är bra med er, för med mig är det jävligt bra! =)

Ska strax bege mig iväg till jobbet, men först så ska jag ta ut alla hundarna och göra mig i ordning.

Doris fyllde 3år i tisdags tillsammans med sina 9 levande syskon (Kaxa numera Tess, Tazzla numera Sandy, Ambra numera Nala, Tyra, Tanya, Leeroy, Hugo, och Alice numera Nelly). Moa har tyvärr avlidit, endast 2 år gammal. Hon fick, vad dem tror, ett muterat parvovirus och fick avlivas då hennes liv inte gick att rädda =(. Och Dessie dog ju, endast 2v gammal.

Barbro's valpar blir nu, den 7:e oktober, 1år gamla. Men även hon fick en valp som var tvungen att avlivas, vid 6v ålder. Lilla Ellen =(. Men som både jag och veterinären konstaterat så berodde det på chihuahuan vi använde till pappa. Chihuahua har ju den "genen" om man nu kan säga så, för att få både öppen fontanell och vattenskalle, vilket Ellen tyvärr fick. Men Mio, Minus och Kiwi (Minna) firar i alla fall sin ettårs dag snart. Hade dessutom goa Minus här över en natt i somras, och fyfan vad underbar han är =D Så otroligt vacker han blivit, och så otroligt charmig. Först var mina hundar sura på honom men när de väl fick hälsa så blev de överlyckliga =D. Hoppas på att få passa honom igen någon dag, så go så go =D.

Vi ska förresten ta en till kull på Barbro nu nästa gång hon löper. Andra och sista kullen. Har hittat en chihuahua (igen) som är långhårig denna gång, men denna hane är i alla fall frisk på papper jämfört med den andra där vi inte fick se några som helst intyg. Sedan är de ju inte alla chihuahuor som har den genen, som tur är. Barbro skall patellakollas "på riktigt" denna gång, förra gången var de ju bara en allmän hälsokoll där kollade de patella (knäskålen) och sa att de var okej, men de gjorde ju ingen riktig undersökning så fick inget på papper om just knäskålarna. Ska se om jag kan ta ögonlysning samtidigt, för det är ju bra att göra det med. Jag vill ha det på papper, att hon är frisk, inte bara muntligt.

En av de tilltänkta valparna har antagligen redan ett hem med, personen som ska ha valpen får den gratis och har första tjing, mer än så säger jag inte, men det är inte hanhundsägaren i alla fall ;-). Det är en vän till familjen.

Men vi får väl se när Babs löper, om hon är villig denna gång med eller ej. Man ska inte tvinga hundar till att få valpar, så vill hon inte så blir det inget, men förra gången var hon helt galen så de är hon säkert denna gång med. Haha =P

Nackdelen dock med att ha 3 tikar, är att jag inte riktigt är säker på när hon ska löpa. Har för mig att hon ska löpa nu i september eller i början/mitten av oktober, så vi får väl se.

Och ni som stör er på att jag blandrasavlar, och "tjänar storkovan" på det, släng er i väggen och radera er själva från min facebook.

Jag tjänar för det första inte storkovan på mina valpar, visst, på Barbros valpar fick jag lite extra i plånboken men inte direkt mycket o hurra på med tanke på utgifterna jag hade. Med Kita's valpar däremot, så gick jag "back" 9000:-.

Sedan vill jag ha kontakt med mina valpköpare och finnas till hands hela hundens liv och om de har frågor o dylikt så gör jag mitt bästa för att hjälpa dom. Jag bryr mig om vart mina valpar hamnar och är extremt noga med att de får rätt hem, och man lär sig definitivt att skilja på rätt hem och fel hem efter en kull. Jag trodde att jag hittade rätt hem till Nelly t.e.x men hon omplacerades 8ggr innan hon kom till det hem där hon är i nu. Men jag lärde mig efter det att vara super super dupernoga med hem, och om så är fallet så har jag gärna kvar valparna ett par extra veckor tills rätt hem dyker upp. Av mina 15 valpar på två kullar, så är 12 i livet varav 3 har omplacerats. Så 9 av 12 bor kvar i sina ursprungliga hem, vilket jag är nöjd med, även om det inte är 100% bra.

I vilket fall som helst, ni som stör er, spela inte i mina ögon, radera er från min facebook och bry er om er själva. Jag gör som jag vill, hur jag vill och när jag vill. Så länge mina djur mår bra, har det bra och får kärlek, motion o mat, så kan ni bara SHUT THA FUCK UP!.

Och, ja! Tar du åt dig, så är du nog en av dom som kan börja med raderingen. 

Men men, nu ska jag ut med djuren o sen bete mig till jobbet =) Bye bye