Jag måste skriva ut detta, för att minnas, för att komma ihåg.

Detta inlägg kommer att handla om Ellen. En av Barbros valpar.

Eller och hennes syskon föddes den 7:e oktober detta året och är idag 6v och 2 dagar gamla.

I början så märkte man inte att något var fel på Ellen. Hon åt, sov, kissade och bajsade såsom normala valpar gör. Det enda som var lote annorlunda med henne, var att hennes huvud var lite annorlunda än de andra valparnas.

När valparna var lite mer än 2v gamla så började de gå, och det var först här man märkte att något inte stod rätt till med Ellen. Hon vacklade fram, inte som en normal valp gör när de tar första stegen, utan väldigt mycket annorlundare. Hon liksom vinglade, såg ostadig ut och kastade med huvudet från sida till sida. Hon hade en öppen fontanell, men detta märkte jag redan då hon var född och jag vet att valpar med fontanell ska man vara extra försiktig med.

När jag googlade på fontanell hos hund så fick jag också fram att det är vanligt hos chihuahua (som Ellen var en blandning av) och att det ofta är kombinerat med vattenskalle.

Jag visste vad vattenskalle var, men inte symptomen för detta och läste mer. I början så stämde bara två av symptomen in på Ellen : - Rundad skalle, och vinglig gång.

Men en hund med vattenskalle skulle också äta dåligt, sova mycket och inte vilja leka med sina syskon. De ska också ofta ha skelögda ögon brett isär osv osv.

Eftersom att endast 2 symptom stämde in så tänkte jag att nej, det kan inte vara vattenskalle. Jag hoppades att det inte var det eftersom att en sådan hund har en dyster prognos.

Veckorna gick och Ellen blev bättre, stabilare och aktivare. Hon busade och hoppade runt med sina syskon, brottade omkull dem och åt som en häst, men med ostadiga ben så ibland fick man hålla i henne så att hon stod still och kunde äta ordentligt.

Vi bestämde oss för att vi inte kunde sälja henne, vi visste ju att hon var annorlunda så vi bestämde helt enkelt att hon skulle få stanna. Eftersom att hon blev bättre så skulle vi vänta till veterinärsbesöket som vi skulle göra när de blev 8 v gamla och då be veterinären ta en extra titt på henne.

Hon verkade trots allt inte lida, då hon var "pigg o kry" förutom då att hon var vinglig.

Men igår på kvällen så började det, det som gjorde att jag valde att ta beslutet. Ellen ylade och gnällde, ylade och gnällde, gnällde och pep. Som att hon hade ont. Sedan somnade hon. Och så vaknade hon. Så somnade hon och vaknade igen. Sedan ylade hon och somnade om igen.

Jag ringde veterinären och bokade tid för avlivning så tidigt som möjligt morgonen därpå. De frågade varför och jag förklarade om fontanell och att hon har misstänkt vattenskalle.

Fick tid 8.30 dagen därpå (imorse).

Jag och pappa åkte in med Ellen insvept i en filt, jag hade henne inuti min jacka där hon låg lugnt hela vägen.

När vi sedan var framme så fick vi vänta en stund och sedan blev vi insläppta i ett rum. Där brast allt för mig och jag började störtböla. Jag pussade på Ellen och klappade henne. Djursjukvårdaren ställde frågor om hennes födsel, utveckling, raser och beteenden hos henne och jag svarade med gråten i halsen.

Sedan frågade hon om jag ville testa henne, se om det kunde vara något annat fel på henne. Och jag sa nej, jag vill ta bort henne för jag vill inte att hon ska lida mer. Sedan grät jag igen. Svarade på fler frågor och skrev på ett intyg om avlivning.

Sedan gav hon Ellen en lugnande spruta och hon skrek. Högt.

Vi lindade in henne i filten på bordet och hon ylade för fullt, sedan somnade hon. Efter en stund kom veterinären in med avlivningssprutan och de frågade om de skulle hålla henne eller om jag skulle hålla henne.

Jag ville vara med i slutet och jag ville hålla henne, så jag fick lägga henne på rygg i min famn medans veterinären körde in nålen under revbenen och in i hjärtat på henne. Så började jag gråta igen. Man såg hur hon sakta tynade bort. Vi lindade återigen in henne i filten och jag drog henne intill mig och grät i hennes päls. Veterinären lyssnade på hjärtat och sa att det saktar in, och sedan stannade det. Ellen var död.

Och där låg hon, vacker, avslappnad och lugn. Min älskade Ellen. Så ung, så oskyldig...

Vi stannade kvar en stund och grät. Vi klappade henne och jag gav henne en puss och sa förlåt. Sedan grät jag lite mer för att sedan gå därifrån, gråtandes.

Veterinären sa att alla symptom jag gav stämde in på det jag redan misstänkt. Vattenskalle. Formen på hennes huvud, i kombination med fontanellen och hennes svajjande gång och de andra symptomen tydde på just vattenskalle. Hon sa att jag i alla fall gett henne en ärlig chans till ett bra liv, vilket hon också fått dessa 6v men att jag tog rätt beslut att låta henne somna in.

Jag antar att man ibland blir lite egoistisk när det kommer till sina djur. Man hoppas och tror att det inte ska vara riktigt så dåligt som det egentligen är, men man får sedan inse att verkligheten är en annan. Och ta ett beslut. Ett svårt sådant.

Jag ångrar inte att Ellen fick somna in, jag ångrar bara att jag lät henne vänta såhär länge i hopp om att hon skulle tillfriskna. Hon gjorde inte det, även fast hon blev bättre så blev hon aldrig bra.

Men jag får väl glädja mig åt i alla fall att hennes 3 syskon är fullt friska glada individer med en hoppfull framtid. Ellen lärde mig mycket sin korta tid i livet och jag är tacksam för det. Men att avliva en 6v valp var inte direkt det jag hade förväntat mig när Barbro blev dräktig.

Nu har Ellen vandrat vidare, och träffar min Morfar och Mormor, Elsa, Elvis och Tigger där hon är frisk och kan leka och busa som en normal valp.

Ni som tycker att jag är korkad som sörjer en valp, eller att jag sörjer ett djur överhuvudtaget, ni är inga djurmänniskor. Jag kommer alltid att sörja mina djur, valp som vuxen, kattunge som vuxen. För det är ett liv som jag tagit in i mitt liv, en del av mig och min familj. Så ja, jag sörjer, och det har jag fanimig rätt till!

Japp, det ska jag. Har dålig fantasi så jag tog hjälp av en lista, att skriva med som mall ;-)

Den ser ut såhär:

Dag.30-Når jag blir stor

Så med tanke på att det är dag 1. Så tänker jag börja med det! =)

Om mig:

Jag är en tjej (öh, nehe?) på 23år som är boende i vackra Göteborg, Sveriges Huvudstad (    ).

Här bor jag tillsammans med min mamma och min pappa, mina 4 hundar och två katter.

Jag arbetar på Willys någonstans i Göteborg ;-)

Är en väldigt glad tjej som skrattar ofta åt allt o ingenting. Kan säkert se väldigt roligt ut med tanke på att jag kan sitta o tänka på något kul o sedan bara skratta rakt ut vilket kan få folk att undra vad jag sysslar med.

Har många utbildningar i ryggsäcken, Djurvård - Undersköterska & Bartender. Bra kombination va? Haha!

Äsch, jag tycker det är bra med en variation när man vill söka arbete istället för att vara fast i ett yrke så att säga.

Djurvård fanns det inga jobb inom när jag ville arbeta efter gymnasiet, så jag jobbade som miljövärd ett tag. Därefter gick jag en distansutbildning till undersköterska med inriktning mot missbruk och beroendevård.

Då jag ville arbeta med missbrukare och man tydligen behövde högre behörighet än vad jag hade så sökte jag ytterligare en utbildning - Bartender. Fan vad jag älskade den utbildningen. BÄSTA utbildningen jag gått och jag ångrar den inte för en sekund.!

Det är ett jobb som jag trivdes med, fick massa erbjudanden - Bl.a på Rumpan bar, Halta Lotta's och Leonardo's i Olskroken. Tyvärr blev det dock aldrig av. Jag arbetar på Willys och trivs där, har fått flera tider och på krogarna där jag blev erbjuden jobb fanns endast timanställning (några få timmar) och ibland om någon blev sjuk. Så jag kände att jag hellre prioriterar Willys, där jag trivs och där jag vet att jag har större chans att få mer tider än där. Så ah, jag sa nej. Vill ju inte bo hemma hela livet. Någon gång kanske jag får fler timmar, alternativt fast arbete där så att jag kan flytta. Fan vad kul det hade vart. Ett eget place - Jag längtar.

Oj, nu gick jag visst från huvudspåret - Om mig =P haha.

Jag, jag älskar djur. Men främst hundar då. Varför jag föll för hundar vet jag inte riktigt. Som barn var jag mer kattmänniska än hund och nu är det då hund som jag främst tycker om. Mitt hundintresse startade med Arne. Han blev min 2006, fastän vi haft hund i familjen hela mitt liv så var Arne min första egna hund. Jag gick en allmänlydnadskurs med honom och hade med honom på äventyr. Han var 5½ månad när han kom till oss, som omplaceringshund. Fan vad jag älskar honom =). Ja, intresset började där. Sedan fortsatte det. Med Kita. Hon kom till mig halvplanerat i Januari 2008 (hon är född 2007). Ojojoj. Här tog jag mig vatten över huvudet. En rottweiler. Hon och jag.. Fy.. Vi har gått igenom en hel del eldprov kan jag säga. Men ack vad vi kämpat. Vi är ett team. Jag var helt förstörd innan hon fyllde ett år och funderade på omplacering. Men jag valde att kämpa. Jag tycker att omplacering är till för de djur som man inte kan hjälpa. Men jag kände att Kita, skulle jag hjälpa. Min själsfrände!. Åh, fy! Vi är inte klara på den vägen ännu, men oj vad vi kommit långt. Bit för bit, drar vi oss sakta framåt. Jag älskar henne.

Efter Kita kom Doris. Hon blev till av en olycka mellan Arne och Kita. Kort o gott så lät jag Kita bli mamma. Trots sina egenheter och trots blandningen. Men jag visste att det inte var fel på Kitas psyke utan det är bl.a jag själv som gjort henne till den hon är. I vilket fall som så kom Doris och hennes tio syskon till världen. Hon skulle flytta egentligen, men hon blev kvar välplanerat av MIG ;-).

Därefter, en kort tid därefter så kom Barbro. Hon köptes i Vissefjärda i Kalmar av min morfar (spontant på semestern). Han var ute efter en tax men såg en annons på Barbro och åkte dit för att kolla och föll för henne. Vips så var han här i Göteborg med henne.

Tyvärr blev morfar en tid därefter väldigt sjuk och vågade inte ha henne kvar då han var rädd att trampa/ramla över henne och skada henne. Så då fick hon flytta hit. Och här har hon stannat. Hon är en del av min morfar, och samtidigt en del av min mormor då hon bär hennes namn. Jag lovade morfar att ta hand om henne, och det gör jag. Så gott jag kan. Min mysflicka. <3.

Det var nog mer om mina hundar än om mig, haha! Men så kan det gå =).

Jag älskar andra saker med. Jag kan sätta mig framför tv:n när det är konståkning och bara sitta o njuta. Jag tycker att det är så vackert att titta på och önskar att jag själv hade kunnat åka så vackert som de gör. Ni andra har fotboll, hockey och basket. Jag har Konståkning.

Annars tycker jag om att fotografera, men jag är kass på det. Lär mig sakta men säkert hur olika funktioner fungerar. Har precis lärt mig lite om ISO och vad hög ISO respektive låg ISO innebär på ett foto. Men håller på att lär mig mer, en dag ska jag ha en systemkamera. Ska bara ha pengar med ;-) Mina kreditköp är numera slut sedan en tid tillbaka då jag bestämt mig för att aldrig mer handla på kredit (vilket jag dumt nog gjorde ganska direkt efter att jag fyllde 18). Men men, numera prioriteras körkortet ;-).

Har fastnat där, övningskör med pappa såklart, men mer än så har det inte blivit än.

Film är också en stor favorit, däribland skräckfilm/serier. Men nu för tiden är det väldigt sällan man hittar några riktigt bra sådana.

Oj, nej jag orkar inte skriva mer i detta inlägg.

Tillägger lite kort:

Jag är en glad tjej, faktiskt. Med glimten i ögat och ett hjärta av guld ;-) haha nu var jag lite för narcistisk tror jag (heter de så? ).

jaja, byebye, ska kika in lite nya American Horror story nu =)