Som vanligt så kommer detta inlägg handla om hundar. Mina hundar.

Något som jag är väldigt glad över när det kommer till mina hundar, är att de *ta i trä* aldrig bråkar. Alltså de bråkar ju självklart, men de bråkar aldrig på allvar så att det blir blodvite.

Jag känner flera som har 2 hundar eller fler, där de inte kan vistas i samma rum en längre stund utan att bråka, tuggben och leksaker måste tas bort för att hundarna inte ska börja bråka om dem.

Hundarna får inte morra, de får inte brottas/vara hårdhänta i lek med varandra i rädslan att de ska börja bråka allvarligt.

Jag förstår inte grejen med det. För jag är totalt annorlunda med det, det kanske är just det som jag/vi gör rätt?.

4 hundar har jag, som alla kommer väldigt bra överens. Aldrig har de bråkat allvarligt så att det eskalerat till något farligt.

Mina hundar får vara just hundar, de får brottas, morra och vara hårdhänta/robusta mot varandra. De vet själva sina gränser och när de fått nog av varandra så går de undan och lägger sig någon annanstans eller letar upp mig för att avbryta buset.

Jag har alltid framme leksaker, godis, tuggben och dylikt till mina hundar.

Ibland vill de ha samma leksak, men då brottas de om vem som ska få den. Det morras och boxas, bits och brottas. Men inget allvarligt. Det låter värre än vad det egentligen är. Jag har aldrig sett mina hundar som några monster gentemot varandra och har därför heller varit orolig att de ska skada varandra. Jag låter mina hundar busa och brottas och morra, och använda sig av sitt kroppspråk för att tillåta dem använda sig av sin naturliga "ordbok".

När morfar skaffade Barbro, så var hon och Nikita dödsfiender. Barbro gjorde utfall mot Kita och Kita gjorde utfall mot henne och jag tänkte att detta bådar inte gott. Men vi tränade dem genom promenader, och tillslut tog morfar med sig Barbro upp till oss och det var som att vända ett blad i en bok för de blev bästa vänner direkt, när de var här, på Kita's revir. Och nu är de två oskiljaktiga. De sover ihop, uppfostrar varandras valpar och tvättar och putsar varandra. När Doris är för jobbig på Barbro så söker hon stöd hos Kita som säger ifrån på skarpen till sin dotter som då ger sig.

Arne är "alfan" i flocken. Han bestämmer och alla de andra hundarna respekterar hans "space". Han är lite av en surgubbe, när de andra vill leka så ska det vara på hans villkor om han ska vara med överhuvudtaget, annars blir han sur och bossig och brottas med de andra tills de lägger av. Han bestämmer och thats it. (I hans värld ;-P ).

Doris är en tonårsbrutta som försöker vandra uppåt i "flocken". Just nu är hon dessutom i trotsåldern också. Både Kita och jag har fullt upp med att uppfostra henne =P.

Barbro är en tuff liten råtthund, som vet vad hon vill och säger ifrån när hon inte gillar saker och ting. Och de andra respekterar henne.

Kita är en fet hund (på diet) som numera bara tar dagen som den kommer. Hon älskar att mysa och visar alla vem som är mattes älskling. Sätter sig till och med på mig, om det skulle vara så =P.

Åh, jag älskar dem alla och jag är otroligt glad över att de funkar så bra med varandra. Även om de är lite av "problemhundar" på utsidan, så är de helt exemplariska på insidan. Eller ah, förutom Doris då som hoppar upp på spisen, kastar sig upp i soffan och springer iväg på ryggstödet, racear så att mattorna flyger m.m men det är en annan historia ;-)

I vilket fall som helst, så anser jag att vi måste ju uppenbarligen göra något rätt i alla fall med tanke på att vi har 4 hundar som kommer så bra överens och aldrig bråkar allvarlig *ta i trä*. Men kanske det beror på att vi låter våra hundar kommunicera med varandra, utan att lägga oss i? Jag vet inte. Men är glad för att det är som det är.

Jaja, lite tankar i vanlig ordning. Idag ska man vara barnvakt åt syrrans barn. Max och Julia =) Mysungarna!

Bye bye!