Jag har nu börjat med att "klicka-in" Doris. Hon är allt av en valp som jag vill ha, perfekt psyke, jättevacker, orädd, framåt, busig och lättränad. Men då jag inte fick behålla henne själv, så får givetvis min bror ta hand om henne =). Hon flyttar som det ser ut nu, i April. Och till dess har hon nog lärt sig grunderna som Stanna, sitt, ligg, hit, fot osv =).

Hon fattade klickern på noll-komma-nix, började igår eftermiddag med att klicka in henne.

Godis-klick-godis-klick-godis-klick osv =). Sen efter det träningspasset väntade jag in ett sättande, klickade och gav godis. Sedan väntade jag in ett liggande som jag iofs visade med handen som höll i godisen genom att visa godiset och ta ner handen på golvet, vilket resulterade i att hon lade sig ner. Klick-godis-BRA!!!-Lek.

Underbara hund, hon är så lättlärd att hälften kunde vart nog, och har nog det bästa psyket jag sett hos en valp. Hon är rena rama motsatsen till sin mor som valp. Kita var lite mesig av sig, hon älskade hundar och människor men så fort en större hund än henne själv ville leka så skrek hon i högan sky.

Vi har t.ex en Irländsk varghund som bor här i området som är hur snäll som helst, och när Kita var valp och träffade honom för första gången så skrek/pep hon först av rädsla men den snälla Herkules lade sig ner så han var ungefär i samma höjd som Kita och hon vågade sig fram för att nosa. Men minsta lilla rörelse så hoppade hon till o pep. Haha, min gullunge!.

Doris är det andra puckar med, hon är rätt fram, hälsar gärna genom att nosa igenom, sedan börjar hon leka med den andra hunden. Piper inte, tjuter inte, studsar inte iväg.

Kita älskade hundar när hon var mindre, innan anfallen från de hundar som attackerat, men var ju något mesig.

Doris är raka motsatsen och det som är "bra" med det som hänt Kita och med allt jag gjort fel med henne, är att jag vet vad jag ska och inte ska göra med Doris under den tid hon bor hos mig.

Hon får bara hälsa på de hundar som jag vet med säkerhet är snälla hundar, eller där jag litar på ägaren till 280%, människor får hon gärna hälsa på så mycket som möjligt men hon får dock inte alltid hälsa på människor och andra hundar. Hon ska även veta att det är ok när JAG säger det, inte när hon vill det. För det kan eskalera till att hon kan bli tvärförbannad om hon inte får det, och istället börja göra utfall mot hund o människa.

Nej, jag hoppas och vill att Doris med sitt underbara psyke och personlighet blir en sådan hund som jag alltid velat ha, som man kan ha med sig överallt, är lättränad och snäll, lekfull och busig. Och det verkar hittils som att hon fått dessa egenskaper.

Doris har fått sin mammas storlek, hon väger nu vid 4 månaders ålder lika mycket som hennes mamma vägde vid 6 månaders ålder (23,5kg) och hon är perfekt musklad och vältrimmad i kroppen, hon har fått sin pappas lugna sätt och sin mammas busiga humör. Hon har fått sin lättillgänglighet från både föräldrarna och sin "will to please" från bägge också.

Det verkar som att "Doran" fått alla de bästa egenskaperna från föräldrarna och det är riktigt bra =).

Det enda "tråkiga" är ju att hon kommer ju att flytta. Min drömhund kommer att flytta. Men jag är väldigt glad över att hon stannar inom familjen, och hon kommer få vara med på en massa härliga äventyr med min bror. Hon kommer att få vara med på hans jobb om dagarna, och han ska gå kurser med henne. Sedan ska jag ta med mig mina hundar upp till honom några gånger i månaden och hälsa på, så jag kommer ju få hälsa på henne mycket och jag har daglig kontakt med brorsan. Så även om Doris inte kommer att förbli min hund, så kommer hon att stanna kvar i familjen och jag har den underbara möjligheten att få träffa henne hela livet ut, (hennes alltså) precis som med Leeory, Hugo och Tanya som jag i alla fall träffar väldigt ofta.

Men men, jag ska göra det bästa av den tiden som Doris bor hos mig för att hon ska bli allt som Kita inte blev. Jag vet om de misstag jag gjorde med Kita och med Doris kommer jag inte göra om de misstagen.

Övning ger färdighet som sagt, och vad jag hört och själv lärt mig så är den första hunden alltid "försökshunden". Man gör en hel del misstag med sin första hund (Kita är min första egna, som JAG uppfostrat från 9v ålder, vilket jag inte hade möjligheten att göra med Arne) och i och med de misstagen så lär man sig oftast till nästa hund, hur man ska och inte ska göra med den.

Jag har lärt mig så oerhört mycket av att ha Kita, både nackdelar och fördelar, och tack vare det så vet jag nu ganska bra vad nästa hund ska utsättas för och inte.

Nej nu handlade hela detta inlägg typ om Doris bara, haha!!

Men men, nu orkar jag inte blogga mer. Kanske kommer sen =)

Puss på skinkan.