Som vanligt så kommer detta inlägg handla om hundar. Mina hundar.

Något som jag är väldigt glad över när det kommer till mina hundar, är att de *ta i trä* aldrig bråkar. Alltså de bråkar ju självklart, men de bråkar aldrig på allvar så att det blir blodvite.

Jag känner flera som har 2 hundar eller fler, där de inte kan vistas i samma rum en längre stund utan att bråka, tuggben och leksaker måste tas bort för att hundarna inte ska börja bråka om dem.

Hundarna får inte morra, de får inte brottas/vara hårdhänta i lek med varandra i rädslan att de ska börja bråka allvarligt.

Jag förstår inte grejen med det. För jag är totalt annorlunda med det, det kanske är just det som jag/vi gör rätt?.

4 hundar har jag, som alla kommer väldigt bra överens. Aldrig har de bråkat allvarligt så att det eskalerat till något farligt.

Mina hundar får vara just hundar, de får brottas, morra och vara hårdhänta/robusta mot varandra. De vet själva sina gränser och när de fått nog av varandra så går de undan och lägger sig någon annanstans eller letar upp mig för att avbryta buset.

Jag har alltid framme leksaker, godis, tuggben och dylikt till mina hundar.

Ibland vill de ha samma leksak, men då brottas de om vem som ska få den. Det morras och boxas, bits och brottas. Men inget allvarligt. Det låter värre än vad det egentligen är. Jag har aldrig sett mina hundar som några monster gentemot varandra och har därför heller varit orolig att de ska skada varandra. Jag låter mina hundar busa och brottas och morra, och använda sig av sitt kroppspråk för att tillåta dem använda sig av sin naturliga "ordbok".

När morfar skaffade Barbro, så var hon och Nikita dödsfiender. Barbro gjorde utfall mot Kita och Kita gjorde utfall mot henne och jag tänkte att detta bådar inte gott. Men vi tränade dem genom promenader, och tillslut tog morfar med sig Barbro upp till oss och det var som att vända ett blad i en bok för de blev bästa vänner direkt, när de var här, på Kita's revir. Och nu är de två oskiljaktiga. De sover ihop, uppfostrar varandras valpar och tvättar och putsar varandra. När Doris är för jobbig på Barbro så söker hon stöd hos Kita som säger ifrån på skarpen till sin dotter som då ger sig.

Arne är "alfan" i flocken. Han bestämmer och alla de andra hundarna respekterar hans "space". Han är lite av en surgubbe, när de andra vill leka så ska det vara på hans villkor om han ska vara med överhuvudtaget, annars blir han sur och bossig och brottas med de andra tills de lägger av. Han bestämmer och thats it. (I hans värld ;-P ).

Doris är en tonårsbrutta som försöker vandra uppåt i "flocken". Just nu är hon dessutom i trotsåldern också. Både Kita och jag har fullt upp med att uppfostra henne =P.

Barbro är en tuff liten råtthund, som vet vad hon vill och säger ifrån när hon inte gillar saker och ting. Och de andra respekterar henne.

Kita är en fet hund (på diet) som numera bara tar dagen som den kommer. Hon älskar att mysa och visar alla vem som är mattes älskling. Sätter sig till och med på mig, om det skulle vara så =P.

Åh, jag älskar dem alla och jag är otroligt glad över att de funkar så bra med varandra. Även om de är lite av "problemhundar" på utsidan, så är de helt exemplariska på insidan. Eller ah, förutom Doris då som hoppar upp på spisen, kastar sig upp i soffan och springer iväg på ryggstödet, racear så att mattorna flyger m.m men det är en annan historia ;-)

I vilket fall som helst, så anser jag att vi måste ju uppenbarligen göra något rätt i alla fall med tanke på att vi har 4 hundar som kommer så bra överens och aldrig bråkar allvarlig *ta i trä*. Men kanske det beror på att vi låter våra hundar kommunicera med varandra, utan att lägga oss i? Jag vet inte. Men är glad för att det är som det är.

Jaja, lite tankar i vanlig ordning. Idag ska man vara barnvakt åt syrrans barn. Max och Julia =) Mysungarna!

Bye bye!      

Hej!

Detta inlägg kommer främst att handla om hundar och mina 2 kullar som jag har låtit komma till världen genom mina tikar Kita och Barbro.

Vi kan börja med första kullen. Kita's. Den var en olyckshändelse. Arne satt fast innan jag hunnit reagera och jag bestämde mig för en abortspruta. Detta hände en kväll, mitt i natten så samtalet till veterinären fick vänta till morgondagen. Dagen efter så ringde jag veterinären o frågade om abortspruta, hur det går till - vanliga komplikationer - samt vad som är bäst = Spruta eller göra vad man kan.

De rekommenderade inte en spruta pga komplikationerna som kan uppstå men valet var upp till mig och jag bad att få återkomma. Jag läste mig till allt jag kunde hitta om sprutan och dess komplikationer men också om förlossning/dräktighet och dess komplikationer. Jag bestämde mig för att låta dessa valpar komma till världen och göra det bästa av det. Ingen spruta.

Den 3:e september 2010 så födde Nikita sin första valp kl 15.58 Tanya. Därefter klockan 16.00 kom Ambra (som idag heter Nala). Sedan ploppade valparna ut, med 2 timmars mellanrum. 12tim tog det allt som allt. 11 underbara, vackra och fina valpar kom till!   Mamma Kita!

Det var underbart kul att ha dem här men det som var jobbigast av allt var att hitta rätt ägare. Det var många som ringde, många som mailade. Ingen verkade vara rätt för mina valpar. Men då och då så kom det någon och hörde av sig som faktiskt kändes rätt. Och tillslut hade alla valpar flyttat. Ja, inte 11 då eftersom att Dessie tyvärr dog vid 2v ålder. Vet än idag inte varför, men vi misstänker att Kita råkat lägga sig på henne.

Så 10 valpar fick flytta och idag har jag kontakt med 7 av dessa. De andra tre har blivit omplacerade och jag har tyvärr ingen kontakt med dem idag. Kaxa flyttade härifrån med en gammal man och bodde där ett tag tills han fick Stroke. Sedan blev hon omplacerad till en släkting och en gång till omplacerad. Det jag vet idag är att hon bor i Kullavik. Men inget mer än så.

Moa, hon flyttade med sina ägare till Marstrand härifrån och därifrån till Frankrike. Hon bodde där ett tag men sedan kunde de inte ha henne kvar så hon flyttade till en vän till ägarna tillbaka till Marstrand.

Tyra, bodde hos en jättego familj ett tag men sedan ändrades deras livssituation och de var tvugna att låta henne flytta till något nytt. Det enda jag vet om Tyra är att hon bor hos en tjej med en Labrador hane, inget mer än så. Inte vart eller ens om hon bor kvar där.

Även om det är trist att jag inte har koll på dessa 3 så tycker jag ändå att 7 av 10 är rätt ok.

Barbro's kull då?. Jo hon hade en för mig komplicerad födsel. Hon fick 4 valpar som föddes den 7:e okt 2012, två tikar och två hanar. Jag var tvungen att vara hemma från jobbet och jag grät i min förtvivlan att jag skulle förlora min hund. Det var nog den värsta hundförlossning juag varit med om, vilket kan bero på att jag brusat upp mig innan och läst om alla dessa komplikationer småhundar kan få.

Det var inga problem med varken Barbro eller valparna under förlossningen men jag vart orolig och stressad. Jag ringde Blå stjärnan och berättade om situationen. De hjälpte mig i lugn och ro genom telefonen hur jag skulle hjälpa Barbro på bästa möjliga sätt.

Första valpen tittade tillslut ut och Babsan var utmattad. Jag gav henne lite ljummen mjölk med dextrosol i så hon fick lite mer energi. Hon drack glatt och tvättade sin valp. Jag fick dock hjälpa henne att ta av navelsträngen på alla valparna, för efter att hon tvättat bort fosterhinnan och tvättat ren dem så hade valparna en navelsträng som var alldeles för lång. Så jag tog en tråd och knöt fast lite längre in och sedan klippte jag av med en slö sax. Allt annat skötte Barbro själv.

  Minna, valpen som nu heter Kiwi =)

Veckorna gick och valparna blev större. Vi märkte ganska fort att något var fel på en valp. "Mini" som vi döpte om till Ellen.

Henne har jag skrivit ett helt eget inlägg om så vill ni läsa mer om underbara Ellen får ni bläddra er fram.

Ellen föddes med en öppen fontanell vilket kort och gott kan beskrivas som ett öppet kranium. Med denna "sjukdom" tillkommer också ofta sjukdomen "Vattenskalle" eller Hydrocefalus som det heter på latin. Det innebär att vätskan i hjärnan, inte kan ledas ut på rätt sätt och en stor mängd vätska samlas i där. Hjärnan bryts långsamt och plågsamt ner (tänk er att ni ligger i badkaret, ju längre ni ligger där desto skrynkligare blir ni) och om hunden får gå med detta länge innan det upptäcks så kan den tillslut blivit av med det mesta av hjärnan och lidit alldeles för mycket. Hjärnan har "skrynklats ihop".

I början trodde vi inte att hon hade vattenskalle utan bara en öppen fontanell. Veckorna gick o vi märkte mer o mer att något inte stämde. Hon blev bättre o vi fick upp hoppet. Men som över en handvändning över en natt så vände det. Från att ha vart glad o pigg, busig och sprallig blev hon en helt annan hund och vi märkte att hon led. Vi ville inte vara själviska.

Ellen, min lärdom i livet, och min älskade vän fick somna in endast 6 v gammal. Ni kan läsa allt om henne här --> http://www.timeless.bloggplatsen.se/2012/11/20/9023857-vila-i-frid-vackra-lilla-ellen/

Så hade Barbro 3 levande friska valpar kvar. Minna, Mio och Minus.

Minna blev ganska så snabbt tingade av ett par inte så långt från mig. De var görgoa och verkligen underbara. De tingade henne tidigt och var här och hälsade på minst en gång i veckan fram tills hon var 8v gammal och de hämtade henne. De döpte om henne till Kiwi och hon bor såklart kvar där än idag (de är nu 14 snart 15v gamla) och de älskar henne. Jag har kontakt med dem på Facebook och får veta lite titt som tätt hur hon har det (Facebook är fan ett under, skitbra att det finns)   

Sedan hade vi Mio och Minus kvar. Det var en hel del konstiga människor som hörde av sig. Som ville avla med dem med labradorer och som ville veta hur stor deras "sak" var. Folk som inte hade pengar och ville avbetala, som ville vara fodervärdar. Ja allt möjligt. Men det gäller att sålla bland allt folk och tillslut i all denna djungeln så kan man ha tur att hitta rätt.

Jag tycker att jag har haft ganska tur med alla mina 13 valpar som jag låtit komma till världen. Även om några blev omplacerade så har de flesta fått det bra. Ok, nu är dessa valpar bara 14 (snart 15) veckor gamla och allt kan ju ändras, men jag hoppas på det bästa och att valparna verkligen får stanna kvar där de bor nu o bli gamla och gråa hos de de bor hos nu.

I vilket fall som helst, så flyttade både Mio och Minus till Vårgårda. De bor grannar med varandra och deras ägare är vänner. Mio flyttade först, han flyttade på torsdagen och Minus flyttade på måndagen.

Även de verkar vara helt rätt för respektive hund, och bägge är barnfamiljer (vi här hemma vet ju att både Mio och Minus verkligen älskar Barn ! ) Jag har kontakt även med dem genom facebook.

Så, nu hoppas jag på att det håller sig och att dessa valpar får stanna där de bor nu, livet ut och leva ett fullt liv med massa galenskap    och kaos ;-) !

Skulle egentligen ha skrivit massa mer, men då blir inlägget på tok för långt       

MIO! <3 =D

Tack för idag! Nu ska jag ta ut Leeroy, en av "valparna" från min första kull som idag är över 2 år gamla =) Tack o hej!

Jag måste skriva ut detta, för att minnas, för att komma ihåg.

Detta inlägg kommer att handla om Ellen. En av Barbros valpar.

Eller och hennes syskon föddes den 7:e oktober detta året och är idag 6v och 2 dagar gamla.

I början så märkte man inte att något var fel på Ellen. Hon åt, sov, kissade och bajsade såsom normala valpar gör. Det enda som var lote annorlunda med henne, var att hennes huvud var lite annorlunda än de andra valparnas.

När valparna var lite mer än 2v gamla så började de gå, och det var först här man märkte att något inte stod rätt till med Ellen. Hon vacklade fram, inte som en normal valp gör när de tar första stegen, utan väldigt mycket annorlundare. Hon liksom vinglade, såg ostadig ut och kastade med huvudet från sida till sida. Hon hade en öppen fontanell, men detta märkte jag redan då hon var född och jag vet att valpar med fontanell ska man vara extra försiktig med.

När jag googlade på fontanell hos hund så fick jag också fram att det är vanligt hos chihuahua (som Ellen var en blandning av) och att det ofta är kombinerat med vattenskalle.

Jag visste vad vattenskalle var, men inte symptomen för detta och läste mer. I början så stämde bara två av symptomen in på Ellen : - Rundad skalle, och vinglig gång.

Men en hund med vattenskalle skulle också äta dåligt, sova mycket och inte vilja leka med sina syskon. De ska också ofta ha skelögda ögon brett isär osv osv.

Eftersom att endast 2 symptom stämde in så tänkte jag att nej, det kan inte vara vattenskalle. Jag hoppades att det inte var det eftersom att en sådan hund har en dyster prognos.

Veckorna gick och Ellen blev bättre, stabilare och aktivare. Hon busade och hoppade runt med sina syskon, brottade omkull dem och åt som en häst, men med ostadiga ben så ibland fick man hålla i henne så att hon stod still och kunde äta ordentligt.

Vi bestämde oss för att vi inte kunde sälja henne, vi visste ju att hon var annorlunda så vi bestämde helt enkelt att hon skulle få stanna. Eftersom att hon blev bättre så skulle vi vänta till veterinärsbesöket som vi skulle göra när de blev 8 v gamla och då be veterinären ta en extra titt på henne.

Hon verkade trots allt inte lida, då hon var "pigg o kry" förutom då att hon var vinglig.

Men igår på kvällen så började det, det som gjorde att jag valde att ta beslutet. Ellen ylade och gnällde, ylade och gnällde, gnällde och pep. Som att hon hade ont. Sedan somnade hon. Och så vaknade hon. Så somnade hon och vaknade igen. Sedan ylade hon och somnade om igen.

Jag ringde veterinären och bokade tid för avlivning så tidigt som möjligt morgonen därpå. De frågade varför och jag förklarade om fontanell och att hon har misstänkt vattenskalle.

Fick tid 8.30 dagen därpå (imorse).

Jag och pappa åkte in med Ellen insvept i en filt, jag hade henne inuti min jacka där hon låg lugnt hela vägen.

När vi sedan var framme så fick vi vänta en stund och sedan blev vi insläppta i ett rum. Där brast allt för mig och jag började störtböla. Jag pussade på Ellen och klappade henne. Djursjukvårdaren ställde frågor om hennes födsel, utveckling, raser och beteenden hos henne och jag svarade med gråten i halsen.

Sedan frågade hon om jag ville testa henne, se om det kunde vara något annat fel på henne. Och jag sa nej, jag vill ta bort henne för jag vill inte att hon ska lida mer. Sedan grät jag igen. Svarade på fler frågor och skrev på ett intyg om avlivning.

Sedan gav hon Ellen en lugnande spruta och hon skrek. Högt.

Vi lindade in henne i filten på bordet och hon ylade för fullt, sedan somnade hon. Efter en stund kom veterinären in med avlivningssprutan och de frågade om de skulle hålla henne eller om jag skulle hålla henne.

Jag ville vara med i slutet och jag ville hålla henne, så jag fick lägga henne på rygg i min famn medans veterinären körde in nålen under revbenen och in i hjärtat på henne. Så började jag gråta igen. Man såg hur hon sakta tynade bort. Vi lindade återigen in henne i filten och jag drog henne intill mig och grät i hennes päls. Veterinären lyssnade på hjärtat och sa att det saktar in, och sedan stannade det. Ellen var död.

Och där låg hon, vacker, avslappnad och lugn. Min älskade Ellen. Så ung, så oskyldig...

Vi stannade kvar en stund och grät. Vi klappade henne och jag gav henne en puss och sa förlåt. Sedan grät jag lite mer för att sedan gå därifrån, gråtandes.

Veterinären sa att alla symptom jag gav stämde in på det jag redan misstänkt. Vattenskalle. Formen på hennes huvud, i kombination med fontanellen och hennes svajjande gång och de andra symptomen tydde på just vattenskalle. Hon sa att jag i alla fall gett henne en ärlig chans till ett bra liv, vilket hon också fått dessa 6v men att jag tog rätt beslut att låta henne somna in.

Jag antar att man ibland blir lite egoistisk när det kommer till sina djur. Man hoppas och tror att det inte ska vara riktigt så dåligt som det egentligen är, men man får sedan inse att verkligheten är en annan. Och ta ett beslut. Ett svårt sådant.

Jag ångrar inte att Ellen fick somna in, jag ångrar bara att jag lät henne vänta såhär länge i hopp om att hon skulle tillfriskna. Hon gjorde inte det, även fast hon blev bättre så blev hon aldrig bra.

Men jag får väl glädja mig åt i alla fall att hennes 3 syskon är fullt friska glada individer med en hoppfull framtid. Ellen lärde mig mycket sin korta tid i livet och jag är tacksam för det. Men att avliva en 6v valp var inte direkt det jag hade förväntat mig när Barbro blev dräktig.

Nu har Ellen vandrat vidare, och träffar min Morfar och Mormor, Elsa, Elvis och Tigger där hon är frisk och kan leka och busa som en normal valp.

Ni som tycker att jag är korkad som sörjer en valp, eller att jag sörjer ett djur överhuvudtaget, ni är inga djurmänniskor. Jag kommer alltid att sörja mina djur, valp som vuxen, kattunge som vuxen. För det är ett liv som jag tagit in i mitt liv, en del av mig och min familj. Så ja, jag sörjer, och det har jag fanimig rätt till!

Japp, det ska jag. Har dålig fantasi så jag tog hjälp av en lista, att skriva med som mall ;-)

Den ser ut såhär:

Dag.30-Når jag blir stor

Så med tanke på att det är dag 1. Så tänker jag börja med det! =)

Om mig:

Jag är en tjej (öh, nehe?) på 23år som är boende i vackra Göteborg, Sveriges Huvudstad (    ).

Här bor jag tillsammans med min mamma och min pappa, mina 4 hundar och två katter.

Jag arbetar på Willys någonstans i Göteborg ;-)

Är en väldigt glad tjej som skrattar ofta åt allt o ingenting. Kan säkert se väldigt roligt ut med tanke på att jag kan sitta o tänka på något kul o sedan bara skratta rakt ut vilket kan få folk att undra vad jag sysslar med.

Har många utbildningar i ryggsäcken, Djurvård - Undersköterska & Bartender. Bra kombination va? Haha!

Äsch, jag tycker det är bra med en variation när man vill söka arbete istället för att vara fast i ett yrke så att säga.

Djurvård fanns det inga jobb inom när jag ville arbeta efter gymnasiet, så jag jobbade som miljövärd ett tag. Därefter gick jag en distansutbildning till undersköterska med inriktning mot missbruk och beroendevård.

Då jag ville arbeta med missbrukare och man tydligen behövde högre behörighet än vad jag hade så sökte jag ytterligare en utbildning - Bartender. Fan vad jag älskade den utbildningen. BÄSTA utbildningen jag gått och jag ångrar den inte för en sekund.!

Det är ett jobb som jag trivdes med, fick massa erbjudanden - Bl.a på Rumpan bar, Halta Lotta's och Leonardo's i Olskroken. Tyvärr blev det dock aldrig av. Jag arbetar på Willys och trivs där, har fått flera tider och på krogarna där jag blev erbjuden jobb fanns endast timanställning (några få timmar) och ibland om någon blev sjuk. Så jag kände att jag hellre prioriterar Willys, där jag trivs och där jag vet att jag har större chans att få mer tider än där. Så ah, jag sa nej. Vill ju inte bo hemma hela livet. Någon gång kanske jag får fler timmar, alternativt fast arbete där så att jag kan flytta. Fan vad kul det hade vart. Ett eget place - Jag längtar.

Oj, nu gick jag visst från huvudspåret - Om mig =P haha.

Jag, jag älskar djur. Men främst hundar då. Varför jag föll för hundar vet jag inte riktigt. Som barn var jag mer kattmänniska än hund och nu är det då hund som jag främst tycker om. Mitt hundintresse startade med Arne. Han blev min 2006, fastän vi haft hund i familjen hela mitt liv så var Arne min första egna hund. Jag gick en allmänlydnadskurs med honom och hade med honom på äventyr. Han var 5½ månad när han kom till oss, som omplaceringshund. Fan vad jag älskar honom =). Ja, intresset började där. Sedan fortsatte det. Med Kita. Hon kom till mig halvplanerat i Januari 2008 (hon är född 2007). Ojojoj. Här tog jag mig vatten över huvudet. En rottweiler. Hon och jag.. Fy.. Vi har gått igenom en hel del eldprov kan jag säga. Men ack vad vi kämpat. Vi är ett team. Jag var helt förstörd innan hon fyllde ett år och funderade på omplacering. Men jag valde att kämpa. Jag tycker att omplacering är till för de djur som man inte kan hjälpa. Men jag kände att Kita, skulle jag hjälpa. Min själsfrände!. Åh, fy! Vi är inte klara på den vägen ännu, men oj vad vi kommit långt. Bit för bit, drar vi oss sakta framåt. Jag älskar henne.

Efter Kita kom Doris. Hon blev till av en olycka mellan Arne och Kita. Kort o gott så lät jag Kita bli mamma. Trots sina egenheter och trots blandningen. Men jag visste att det inte var fel på Kitas psyke utan det är bl.a jag själv som gjort henne till den hon är. I vilket fall som så kom Doris och hennes tio syskon till världen. Hon skulle flytta egentligen, men hon blev kvar välplanerat av MIG ;-).

Därefter, en kort tid därefter så kom Barbro. Hon köptes i Vissefjärda i Kalmar av min morfar (spontant på semestern). Han var ute efter en tax men såg en annons på Barbro och åkte dit för att kolla och föll för henne. Vips så var han här i Göteborg med henne.

Tyvärr blev morfar en tid därefter väldigt sjuk och vågade inte ha henne kvar då han var rädd att trampa/ramla över henne och skada henne. Så då fick hon flytta hit. Och här har hon stannat. Hon är en del av min morfar, och samtidigt en del av min mormor då hon bär hennes namn. Jag lovade morfar att ta hand om henne, och det gör jag. Så gott jag kan. Min mysflicka. <3.

Det var nog mer om mina hundar än om mig, haha! Men så kan det gå =).

Jag älskar andra saker med. Jag kan sätta mig framför tv:n när det är konståkning och bara sitta o njuta. Jag tycker att det är så vackert att titta på och önskar att jag själv hade kunnat åka så vackert som de gör. Ni andra har fotboll, hockey och basket. Jag har Konståkning.

Annars tycker jag om att fotografera, men jag är kass på det. Lär mig sakta men säkert hur olika funktioner fungerar. Har precis lärt mig lite om ISO och vad hög ISO respektive låg ISO innebär på ett foto. Men håller på att lär mig mer, en dag ska jag ha en systemkamera. Ska bara ha pengar med ;-) Mina kreditköp är numera slut sedan en tid tillbaka då jag bestämt mig för att aldrig mer handla på kredit (vilket jag dumt nog gjorde ganska direkt efter att jag fyllde 18). Men men, numera prioriteras körkortet ;-).

Har fastnat där, övningskör med pappa såklart, men mer än så har det inte blivit än.

Film är också en stor favorit, däribland skräckfilm/serier. Men nu för tiden är det väldigt sällan man hittar några riktigt bra sådana.

Oj, nej jag orkar inte skriva mer i detta inlägg.

Tillägger lite kort:

Jag är en glad tjej, faktiskt. Med glimten i ögat och ett hjärta av guld ;-) haha nu var jag lite för narcistisk tror jag (heter de så? ).

jaja, byebye, ska kika in lite nya American Horror story nu =)

Har inget vettigt att skriva, som vanligt   

Men kände helt enkelt för att skriva ner några rader eller fler. Får väl se hur mycket det blir när jag är klar =).

Kan ju börja med något som gjorde mig väldigt glad i veckan. Jobbet ringde mig och frågade om jag skulle vilja ha fasta tider, helgpass varannan helg. Självklart svarade jag Ja! Så otroligt kul att jag fick det och det är en bra början. Jag skulle så gärna vilja ha fast arbete och förhoppningsvis är detta en början, kanske får jag det längre fram, eller åtminstone mer tider =). Vem vet? Inte jag i alla fall =D haha!

Kan också meddela att jag brukar få beröm av kunderna. Senast var igår. En kvinna som var i min kassa kom fram jätteglad och sa: Världsrekord! Du borde få ett fång med blommor. Jag frågade varför detta och skrattade lite varpå kvinnan utbrister: Jag har handlat här i flera år och du var då den snabbaste kassörskan på länge! Egentligen borde du få blomman jag köpt nu men den ska jag ge bort tyvärr, men du förtjänar en blomma, verkligen!

Snacka om att man blir glad då =D.

Har också fått höra från andra kunder att jag är snabb, att det är kul att se en glad kassörska och att jag är trevlig =) Så sånt är riktigt kul att höra tycker jag =).

En annan nyhet är att Barbro ska ha valpar. En planerad kull med en underbart vacker chihuahua som är ögonlyst U.a och patella fri =). Barbro är dock ännu inte kollad för sådant. Varför kan jag inte riktigt svara på då jag inte har ett bra svar på det. Det var tänkt att göras innan en eventuell parning men det blev helt enkelt inte så tyvärr. Dock så tror jag inte att det är några fel på hennes knäskålar i alla fall, för när vi var o vaccinerade vovvarna i vintras så kollade veterinären igenom hela henne o då även knäskålar med gjorde inga anmärkningar där. Jag har heller inte känt något ovanligt på knäskålarna. Det räknas visserligen inte som en patella-undersökning, men om det hade vart något så hade ju vet sagt det. =).

Hon är nu i v 6 och är smällfet, stor som en ballong. Så frågan är vad som döljer sig därinne. Har också ringt innan parningen till försäkringsbolaget för att kolla så att de täcker ett eventuellt kejsarsnitt om det behövs vilket de gör säger de. Men endast OM hon absolut inte kan få fram valparna själv. Jag hoppas det ska gå bra med tanke på att hennes mamma var självvalpande, men vi får ju se =). Ska också se till att ha nummer till jourhavande veterinär så man har det när det närmar sig, vill ju ha kontakt med Västra men de har inte öppet dygnet runt så det kommer väl bli Blå Stjärnan då, som jag inte alls gillar pga olika anledningar. Men för Babsans skull så skiter jag i det, är det bara dom som har öppet så får de bli där om det skulle ske på kvällen.

Får se helt enkelt.

Hmm. Vad mer?

Njae, jag vet inte riktigt. Imon ska jag i alla fall jobba, så snart ska man ut med vovvarna o sen gå o lägga mig så man kommer upp imorgon.

Godnatt!  

Godmorgon, eller god eftermiddag kanske man bör säga ? Jag vet inte, jag räknar det som morgon, men det är ju efter tolv på dagen och då blir det eftermiddag vilket jag tycker är ett litet konstigt uttryck med tanke på att man inte äter middag vid denna tiden - man äter lunch   . Men men, så kan det vara.

I vilket fall som helst så har jag vart ledig nu i en vecka ungefär, och är ledig fram till lördag. Bestämde mig därför för att åka till min syster vilket jag också gjorde. Blev dock sjuk, så har väl inte vart tip-topp dessa dagar men försöka duger =).

Och imorgon åker jag hem igen o ska då träffa min kära "fruga" för lite updates =).

Så vad har hänt det senaste då? Inte ett smack faktiskt. Jag jobbar kvar på samma ställe, men letar efter andra jobb då jag vill ha fast. Skulle gärna se att jag fick fast anställning där jag är nu, men man vet ju aldrig om det blir av i de närmaste så det skadar ju inte att kolla på andra ställen med. Jag trivs som f*n där jag är nu, men om jag någonsin ska kunna flytta hemifrån så behöver jag ett fast arbete där jag har en trygg inkomst =). Så ja, letandet fortsätter.

Somliga av er kanske undrar då varför jag, som utbildad bartender, inte söker jobb inom det när det säkert finns hur mycket som helst inom det yrket? Jo, just för att jag vill ha en heltidsanställning, eller närapå i alla fall (så nära heltid det går om inte heltid går att få) för att kunna flytta och planera min vardag bättre. De jobb som finns nu som bartender som jag hittat, blivit tipsad om eller erbjuden om är endast extra arbete, timanställning som det jag har nu fast jag istället då inte har ett schema utan blir inringd om de skulle behöva mig. Man kan inte förlita sig på sådant, för man vet aldrig vad man får för lön, ena månaden kanske man klarar av hyran och månaden efter har man inte fått så mycket tider att man klarar av det. Så nej, jag är kvar på det arbete jag har nu, dels för att jag trivs med allt på stället, och dels för att jag kanske hoppas lite på att få erbjudande om fast där ;-) Haha!

Men i vilket fall som helst, så kollar jag alltid och hör med folk om de vet något bra, där de söker nytt folk. Fast anställning alltså.

Ja, jag får se hur det går i alla fall. Sökandet fortsätter, så får väl se vad som händer och sker med det =).

Jag har inte direkt bråttom att flytta hemifrån, men jag vill inte direkt bo hemma när jag är 25 =P hahaha. Där går gränsen, egentligen. Men får väl se hur det blir med det, kan ju inte flytta utan arbete så man har råd med hyran o allt därtill som kommer när man flyttar. Men förhoppningsvis så lyckas jag med något inom snar framtid =).

Japp. Vet inte riktigt vad jag ville med detta inlägg, skriva av mig i vanlig ordning kanske. Eller något annat? Äsch, jag vet inte riktigt =)

Bye bye!

Nu är utbildningen till bartender slut.. Känns jävligt trist om jag får lov att säga det själv. Jag ville verkligen inte gå den utbildningen i början. Mamma tjatade på mig att jag skulle gå den och jag blev både förbannad och irriterad på henne, VARFÖR skulle jag gå en utbildning som jag inte ens är intresserad av, bara för att ha något att göra på dagarna?..

Just då, så hade jag hellre valt att söka jobb, och fortsätta med min anställning på Willys.

Men jag sökte och gav det en chans.

Jag kan säga att utbildningen till bartender lätt vart den bästa utbildningen jag gått, med de bästa lärarna man kan ha! Conny, Sandra, Maria och Lotta! Fyfan vad bra ni är!.

Har haft en underbar tid och har lärt mig så mycket. Jag som trodde att jag skulle avsky utbildningen, älskade den direkt. Underbara lärare och vänner för livet! Alla var underbara men de jag vet att jag kommer ha fortsatt kontakt med är Sara och Jeanette! Fyfan vad kul vi haft, OCH vad vi har puschat varandra till att komma dit vi är idag. Wow! Utbildningen  har vart en riktigt lärorik resa, med massa skratt, och trötta morgonar med långa dagar. MEN vi klarade det!.

I torsdags så gjorde vi vårt fackprov. Provet gick ut på att man blev tilldelad 3 drinkar som man skulle göra, varpå en drinks fulla poäng var värd 31p, alltså 3 drinkar = 93 p.

En cocktail, en longdrink och en kaffedrink. Jag fick göra: White Lady (cocktail), Pina Colada (longdrink/tropical) och en D.O.M Café (Kaffedrink). Så nervös som jag var under provet har jag nog aldrig vart i hela mitt liv. Jag skakade som fan och hade det inte vart för att jag hade droppkorkar på spritflaskorna så kan jag lova att det mesta kommit utanför istället för i =P.

Höll också på att göra flera tabbar, men kom på mig och allt löste sig till det bästa.

Jag fick 86p av 93. Jävligt nöjd faktiskt, med tanke på att G var 66p. Det jag fick minus på, som man såklart inte hade minsta tanke på (för att det var prov), var att ha färdigt garnityr, Som Conny alltid sa:" Garnityret ska vänta på drinken, drinken ska ALDRIG vänta på garnityret" och så täänkte jag aldrig på att kolla så att glasen var rena heller. (De är ju rena och diskade såklart, men det kan finnas fingeravtryck o så på, vilket jag inte kollade) och så värmde jag aldrig upp kaffeglaset.

Så det var några småfel, som jag helt och hållet är med på, för jag vet att jag gjorde fel, just de felen =).

Men jag klarade mig med goda marginaler och fick därigenom mitt bartendercertifikat.

Fick också ett diplom för utmärkta kunskaper i ämnet vinkunskap, och en STOR bok om viner, vinländer/plantager m.m Ska bli väldigt intressant att läsa mer i den =).

Åh, det känns så trist att världens bästa utbilning är slut. "It´s an end of an era"... Fy =(..

Får väl komma tillbaka längre fram och vara lärare eller något ;-) haha!

Funderar starkt på att vidareutbilda mig till sommelier längre fram, vin är riktigt kul när man lärt sig grunderna, och vad är då inte roligare att få än mer kunskap?

Underbara bartenderutbildning, I will miss you!  

Jag har inte bloggat på ett tag, vilket ni "trogna" följare säkerligen märkt. Hmm.

I vilket fall som helst så har jag starka funderingar på att göra en Septum piercing. Ni vet en sådan "tjurring" som man har i näsan?

Jag tycker att det är så jädra läckert, MEN frågan är om det ens är någon ide då jag numera jobbar inom restaurangbranschen?

Där får man ju inte ha piercings av hygieniska skäl, men jag vill verkligen ha en septum.

Jag har visserligen tagit ut den i ögonbrynet, och bägge i läppen just för den sakens skull (de går fortfarande att sätta i tack o lov), men nu vill jag ha en septum.. Men allvarligt talat, om jag INTE sätter i de 2 i läppen o ögonbrynet så ser det väl inte helt krasst ut med en septum eller? Om man har en liten, liten ring som knappt syns?  

Jag ska fundera vidare på detta fenomen.. Snyggt är det i vilket fall som helst!

Och förresten.. Nu är jag snart "certifierad" bartender (tror att man säger certifierad i alla fall).. Har en vecka praktik kvar, sedan 2 v kvar i skolan och därefter är jag färdig med MVG i nästan alla ämnen (tror jag har 1 VG). Det känns kul, men samtidigt oändligt tråkigt då jag verkligen älskat denna utbildningen! Aldrig någonsin har jag tyckt om en utbildning såpast mycket som denna, jag menar, inte ens när jag gick DJURVÅRD på gymnasiet (jag som älskar djur, och djursjukvård) ffick så bra betyg där trots att det var intressant. Jag hade aldrig trott att jag skulle bli en grym bartender, men det blir jag. Trots att jag ibland tycker det är jobbigt att arbeta sena kvällar och nätter, så känner jag lite att detta är något för mig.

Folket, kollegorna, stämningen... Ja allt.. Och jag dricker själv typ 1 gång om året =P Ytterst sällan, och jag ska bli bartender ;-)

Men grym är jag i alla fall! Mohaha!

Nej, nu tackar jag för mig. Ska fortsätta fundera över en septums vara eller icke vara ;-)