För att återigen "mänsklifiera" hunden, så ska jag nu berätta varför jag visst tror att hundar sörjer.

Det finns mycket hundfolk i vårt avlånga land som säger att "hundar inte sörjer, de blir inte ledsna när en medlem i flocken går bort men att de kan sakna. Hundar sörjer inte. Om man tycker att en hund sörjer så överför man mänskliga känslor på ett djur, en hund, som inte har nog med intelligens för att kunna sörja" osv.

Så nu ska ni få höra varför jag tror det!

Vi hade för några år sedan en gammal schäferdam, Elsa hette hon. Vi hade haft henne sedan hon var omkring 1år gammal och hon hade vart med oss från den dagen mamma kom hem med henne. Jag minns dagen när de kom hem, hur rädd Elsa var när hon hoppade ur bilen. Antagligen hade hon blivit slagen i sitt förra hem, för hon såg väldigt skygg ut. Jag var bara ett barn, men jag minns ändå dagen då Elsa kom hem. Och att mamma sa att vi skulle låta henne vara och att hon skulle få komma fram själv och hälsa när hon hade lust.

När Elsa var 10år gammal och vi hade flyttat från vårt hus på landet, till en lägenhet i ett bostadsområde, så kom Arne till oss. Oförberett. Han var en liten valp på 5½ månad som hade kommit tillbaka till uppfödaren för att de första ägarna ansåg att han var barnilsk. Så vi åkte och tittade på Arne och det blev kärlek direkt. Så vi for hem med Arne och visste inte riktigt hur Elsa skulle reagera när vi kom hem med denna lille buse.

När vi kom in i lägenheten med Arne så upptäckte Elsa honom inte först. Hon hälsade på oss, glad som alltid, och viftade på svansen. Sedan gick hon in och lade sig på sin plats i köket bredvid elementet. Arne hade ju förstås sett henne och blev väldigt nyfiken, så såfort kopplet åkte av sprang han in som ett yrväder efter henne.

Hon blev chockad över lilla valpen och gläfste till, vilket resulterade i att Arne blev rädd och tjöt i högan sky. Men de började sakta men säkert att komma närmare varandra. De sov ihop, åt ihop, t.om busade ihop trots att Elsa var en gammal dam, så busade hon med Arne.

Men dagen kom då Elsa blev dålig.

Elsa fick sitt första Epilepsianfall.

Jag var inte hemma, men mamma och pappa var det och de hade ringt veterinären som hade sagt att det händer ibland att hundar får ett endaste anfall och aldrig igen, och att vi därför skulle avvakta. Elsa var nu 12år gammal.

Det kom inga fler anfall förrän långt senare. Ungefär 5-6 månader senare kom ett till anfall. Jag minns att jag låg i mitt rum och kollade på tv, det var sent på natten och jag hörde något högt krafsande från köket.

Jag springer ut tillsammans med pappa, och där ligger Elsa på köksgolvet och har ett riktigt läskigt EP-anfall, hon tuggar fradga och springer och rycker, kastar med huvudet och flåsar.

Pappa klappar henne lugnt, och pratar med henne. Efter 2-3 min är anfallet över och hon börjar komma tillbaka. Men ni som har/haft en hund med epilepsi vet också att när hunden kommer tillbaka från ett anfall så är den orolig, som att den inte vet vad som hände eller vart den är. Precis så var Elsa efter anfallet. Hon ville inte vara själv, och ville "valla" in oss i trygghet. Men hon fick gå med mig in på mitt rum och sova hos mig.

Dagen efter så beslutade vi om avlivning. Elsa var såpast gammal, och inte ville vi att hon skulle leva sin sista tid så.

Vi bokade en tid till den 13:e september 2007, vilket alltså var 2 dagar efter att vi beslutat oss för att avliva henne.

Dagen innan avlivningen bäddade jag för Elsa i mitt rum, bredvid min säng med massa filtar.

Jag tog in henne i rummet och hon och Arne lade sig på filtarna tillsammans.

Här började det, det som gjorde att jag verkligen tror på att hundar förstår, och att de sörjer.

Arne brukade inte vara så närgången med Elsa, visst att de kunde mysa och "pussas" men detta var annorlunda. Han kröp närmre och mös in sig i hennes päls, slickade henne i mungiporna och krafsade på henne med tassarna. Båda två mös överdrivet mycket den kvällen, som att de förstod som väntade.

Senare den kvällen fick Elsa sitt sista Ep-anfall. Hon låg på filtarna och sov, när hon helt plötsligt lyfter upp sitt huvud och tittar på mig, sedan lägger hon huvudet på snedden och bara blänger på mig. Jag frågar henne vad det är, men hon fortsätter att blänga.

Sedan börjar det.

Saliven forsar ut ur munnen på henne och hon ställer sig upp, sedan börjar hela kroppen skaka och hon faller ihop på filtarna i ett kraftigt anfall. Jag glömmer av allt pappa tidigare sagt till mig, att man ska vara lugn när sådant händer och inte skrika. Jag skrek på pappa med tårarna i halsen och han kom så fort han kunde. Han lugnade Elsa och pratade med henne, samtidigt som han strök henne lugnt över bringan.

Arne hade hoppat upp i min säng, och tittade oroligt på. Sedan kom Elsa tillbaka. Men ändå inte. Hon var inte densamma.

Båda hundarna verkade förstå vad som komma skall och de lade sig för att sova ihop igen.

Dagen efter åkte jag till min praktik med gråten i halsen. Vi skulle avliva våran älskade Elsa den dagen och det var allt jag tänkte på. Jag tror att tiden var 16.00 och jag vet att jag bad att få åka hem tidigare just för att vi skulle ta bort henne och att jag ville vara med.

Påvägen hem, så lyssnade jag på låten Änglahund, och jag höll mig för gråt, men den var nära.

När jag kom innanför dörren hemma, så säger mamma till mig: -Börja inte gråta nu, för då gör jag det också.

Självklart så brister jag ut i gråt och springer in på mitt rum och sätter mig på min säng och tjuter. Både Arne och Elsa kommer in i rummet, som för att trösta. Arne hoppar upp i sängen och lägger sig bredvid mig, medan Elsa sätter sig framför mig och tittar "under lugg" först.

Jag tittar på henne och gråter mer, sedan lägger hon huvudet i mitt knä och en tass bredvid, som för att säga att hon förstår och att jag inte ska vara ledsen. Då gråter jag ännu mer, därför att jag tänkte på att jag aldrig mer kommer få se henne efter denna dagen. Efter denna dag så finns hon inte mer.

Jag samlade mig efter en stund och tiden kom närmare. Tiden för Elsas sista tid. Jag kopplade henne i hallen, och mamma och min bror och jag gick tillsammans ut till bilen med Elsa. Arne lämnade vi kvar hemma.

För att göra den delen kort, så gick det lugnt till och Elsa somnade fint in på bordet hos veterinären. Jag höll om henne hela tiden och jag var med henne till slutet. Gråten kom först när veterinären sa att hennes hjärta stannat, att hon nu var död. Då brast det för mig och jag lät gråten komma fram.

När vi väl kom hem så mötte Arne oss i dörren. Men han var inte glad och busig som han brukade vara. Vi hade med oss Elsa's koppel och halsband hem, Arne nosade på det. Sedan gav han ifrån sig en stor suck och gick in i köket. Där lade han sig sedan på Elsa's plats och där låg han kvar en tid.

Efter att vi tog bort Elsa så var inte Arne densamma. Han var inte längre samma glada och busiga lilla hund som han var tiden då Elsa fortfarande levde. Man märkte på Arne att han sörjde.

Folk säger att om en hund sörjer så går det över efter max 2v tid. Så jag väntade.

Jag försökte göra saker med honom, träna honom, leka och busa, ta långpromenader osv för att få honom att glömma. Men han glömde inte, och sörjde det gjorde han fortfarande.

Han var deprimerad. Åt knappt någonting och gick ner i vikt, inte mycket, men ändå så att det märktes.

Arne sörjde fortfarande Elsa en tid därefter men i januari 2008 kom vändpunkten. Något som långsamt tog tillbaka Arne till sitt vanliga jag igen. Som gjorde att han gick vidare i sin sorg. Vändpunkten hette Nikita.

En liten rottistik som kom till oss i en ren slump, som knappt var planerad. Jag hade länge tittat på en ny hund, men vi hade inte funnit någon. Pappa ville ha en schäfer, jag ville ha en Malinois eller rottweiler men inte hittat vad jag sökte. Jag kunde tänka mig schäfer med, men ville inte ha en ful räkryggad schäfer och vid det tillfället så hittade jag inga "bra" schäfrar.

Malinois var alldeles för mycket för mig, så den tanken försvann lika snabbt som den kom.

Men så kom Nikita till världen, den 20:e november 2007 föddes min lilla stjärna och i Januari flyttade hon in till oss.

Arne och Kita har haft en underbar tid tillsammans, och de är närmare varandra än vad Arne och Elsa någonsin vart. Därför tänker jag ibland på när den dagen kommer, då Kita ska få somna in. Om Arne överlever henne också, så tror jag faktiskt att han kommer att dö av sorg. För så deprimerad som han blev när Elsa togs bort, kommer säkert bli än värre dagen då Kita får somna in. Jag hoppas att alla mina hundar får leva tills de blir gamla och gråa och får ett värdigt slut, men på ett sätt så tror jag att Arne kommer sörja mer den dagen Kita inte finns mer. Det återstår ju att se visserligen, för saker har ju förändrats. Efter Elsa's bortgång så hade Arne ingen kompis, nu har han Doris och Barbro kvar också, så ensam det blir han ju inte ändå.

Och nej, nu säger jag inte att Kita kommer att försvinna i brådrasket, det är bara något jag fått för mig att hon kommer vara den första att lämna flocken. Hon blir 5 år iår, det är inte särskilt gammalt. Men hon är en stor hund, en stor rottweiler, och stora hundar brukar ofta få problem vid äldre dar. Jag hoppas att Kita slipper det, och att hon blir minst 12år gammal, så att vi får mer tid ihop, men man kan ju inte förutspå framtiden skulle hon få ledproblem/höftproblem och lida så vill jag inte att hon ska finnas kvar för min egen egoism. Då ska hon få somna in värdigt.

Men nej, det händer ju inte än på flera år så jag behöver nog inte oroa mig. Men ändå, så kommer hela min nuvarande flock en dag försvinna. En dag så finns dem inte längre. Men den dagen är en annan dag.

Idag är idag, så låt oss njuta så länge som möjligt.

Jag tror att hundar sörjer i alla fall, och det är något jag alltid kommer att tro..

Bye bye!

Nu ska jag berätta för er nyfikna om vad jag vill ha.  

Jag vill ha en häst. En Frieser rättare sagt! Så jävla underbart vackra så att det inte är klokt, jag älskar hästar och har velat ha en egen häst sedan jag var 7år gammal.

Men problemet är att jag kan typ ingenting om hästar, jag vet lite MEN inte alls särskilt mycket och speciellt inte sådant man borde veta om hästar.

Funderade ett tag på att bli medryttare just för att få en "sköthäst" och möjligheten till att rida men då blev jag plötsligt lite irriterad. Varför i Hel***e ska JAG betala pengar för att hjälpa någon med sin häst?

Medryttare innebär ju att man hjälper till att rida hästen, sköta om den samt att mocka osv. Varför ska jag då betala för att jag lägger MIN fritid på att hjälpa någon annan som inte har tiden?

Jag fattar inte riktigt det..

Nej, men någon gång i framtiden så SKA jag ha en häst. Förhoppningsvis i alla fall, får väl passa på att läsa på lite innan jag skaffar en.

Annars går allt bra med allt annat. Ville bara skriva det =) Haha!

Har inte bloggat på ett tag nu, kan ju bero på att jag haft mycket att göra, både i skolan och hemma.

Skolan går skitbra, det är verkligen riktigt kul och man har träffat så många fina människor även om en del av dem kan gå en på nerverna ;-). Men de jag umgås med är störtsköna och helt klart härliga människor.

Vi har haft riktigt skoj på lektionerna ihop och de lektioner jag älskar mest är självklart bartekniks lektionerna, det är praktiska lektioner i barteknik vilket innebär att vi först går igenom olika drinkar och dess innehåll (teoretiskt) och sedan ska vi blanda dessa själva, ibland på tid, ibland inte.

Men de lektionerna är rejält jävla roliga, man blir en aning stressad, en gnutta förvirrad och frustrerad, men när man lyckats med drinkarna så är man stolt över sig själv. Jag är det i alla fall. Brukar fota drinkarna med, mest för skojs skull, men främst de "färglada" drinkarna som ser snygga ut =P Jag menar, hur kul är det att lägga ut en bild på en Dry martini? eller på en Margarita? Det om något, är nog två utseendemässigt tråkiga drinkar.

Men det går i alla fall bra för mig, jag har alltid tidigare vart ett ig/g-barn just för att jag inte haft motivation/ork att kämpa för ett högre betyg. Detta gör jag nu, och har fått VG:n o MVG:n på en hel del prov. Ett av ämnena är redan betygsatta och det är Servering A där jag fick VG, egentligen "VG+" om man ska vara extra petig.

Så ja, det går bra nu. Att bartendra verkar vara riktigt skoj, och nu i vecka nio så är det ju praktik i bar som gäller. Återstår ju att se vad man tycker om det, men det verkar rejält skoj i alla fall =). Och hoppas att det blir så skoj som det verkar också.

Hundarna här hemma mår bra, de är en aningen dampiga men annars mår de prima skinka.

Kita har blivit något lugnare på "äldre" dar, Arne har blivit en surmulen lekfarbror, Barbro har blivit en kombattant som tror att hon är den som ger order till sin flock o att de ska lyda hennes minsta vink, Doris är en damptossig hund, med hjärnan på fel ställe. Hon vet inte riktigt vart hon hör hemma, och beter sig ibland mänskligt (härmar människogester) vilket jag tror att hon fått från sin far som ännu inte insett att han är en hund o inte en katt, kanin, hare eller vad han nu tror att han är för något =P.

Nej, nu ska jag logga ut. Ska kolla på Grey's Anatomi!. Peace out!      

Nu har jag börjat på ytterligare en utbildning, Bartenderutbildning. Och ja, ytterligare en utbildning, ni hörde rätt. Jag är färdigutbildad undersköterska med inriktad kunskap mot missbruk och beroendevård. Så jag får arbeta på bl.a behandlingshem, avgiftningskliniker m.m, sökte också jobb inom detta under mitt studerande men som vanligt så är alla för inkompetenta för att svara. Ett vanligt nej hade räckt, för jag tycker att det är oerhört idiotiskt att man inte svarar, det är ohyfsat.

Men så hittade jag bartenderutbildningen, och jag kom in. Direkt. Var först tveksam till att tacka ja. Jag var gnällig, sur och förbannad, vill liksom arbeta, har inte tänkt studera hela livet för att ha något att göra.

Så kände jag att jag får ge det en chans. Första dagen var informationsmötet. Jag kan säga att jag tittade mer på mina eventuella klasskamrater än vad jag lyssnade på lärarna just då. Studerade dem noga, för att se vilka som skulle bli mina nya klasskamrater. De jag pratade med var trevliga, men precis som jag - nervösa (vad det verkade som). Jag hade en vecka på mig att bestämma mig från den dagen. En vecka. Är det en bra tid att bestämma min framtid på? Allvarligt, en vecka?. I vilket fall som helst så tänkte jag att något måste jag ju göra, och bartenderyrket verkar vara kul, samt att det säkerligen är ett yrke som skulle kunna passa mig då jag älskar att träffa nytt folk och vara "serviceminded". Så jag beslöt mig för att fortsätta.

Nu har jag gått utbildningen i lite mer än 2 v. Under dessa två veckor har jag haft asroligt, blivit uttråkad, skrattat så jag nästan börjat gråta, somnat, blivit arg, förbannad, lycklig, och haft enorma abstinenser efter nikotin och cola. Men det har gått super. Jag har lärt känna flera goa människor, och är helt säker på att jag gjorde rätt val att fortsätta.

Snart börjar praktiken också. Vi ska ha två skilda praktiker. En barpraktik (som ska vara 5v tid torsdagar och fredagar) och en serveringspraktik som är 4 hela veckor (har jag för mig) och det ska bli riktigt intressant.

Jag har också bestämt mig för att jag denna gång inte ska nöja mig med ett G. Visst, ett G är absolut ett bra betyg det med, men man har ju inte kämpat särskilt för att få det. Det räcker ju oftast med att man bara är närvarande under alla lektioner i ett ämne för att bli godkänd. Så ah, jag hoppas på högre betyg denna gång, och tror faktiskt att jag kanske lyckas som bartender, speciellt med min bakomliggande utbildning om missbruk och beroendevård ;-).

Idag har jag inte gjort något särskilt, jag och mina pälsbeklädda sov faktiskt till klockan var halv elva. Sedan gick vi ut på en promenad. Jag har städat lite gran, vart ute i hagen och tränat några av djuren, vart på promenad igen och allmänt vart helt seg (som vanligt ;-P ). Imon ska jag träffa frugan, vi ska åka pulka ! Haha!.

Jag älskar snö, men då är det när den kommer i mitten av december, sen får den gärna försvinna igen i slutet av januari. Sommaren är fortfarande min absolut bästa tid på året, älskar sommaren, grilla och parta (mysigare/härligare/underbarare på sommaren) och då ska det självklart vara varmt med. Inte regnigt. Usch.

Nä, nu ska jag faktiskt titta lite på Grey's Anatomy tänkte jag, sen ska hundarna få en kvällspromenad. Så får vi se vad som händer och sker efteråt.

Bye!  

Hej hej!

Jag är en urusel bloggerska det vet jag redan, men jag bloggar liksom för min skull sedan skriver jag inte heller ner allt för privata saker i bloggen, o vissa saker skriver jag helt enkelt därför inte ner här ;-). Eftersom att denna är "publik" så skriver jag bara sådant som jag inte direkt bryr mig om andra vet om eller inte =P.

I vilket fall som helst så är jag klar med skolan nu, så är numera utbildad undersköterska med inriktning mot msisbruk och beroendevård. Jobbar också kvar på Willys, trivs fortfarande väldigt bra där =). Underbara arbetskamrater så det går väl inte att undvika =P haha.

Körkort håller jag på att ta också, har nu kört 18 lektioner på körskolan och kanske runt 10 med pappa än så länge och det går grymt bra. Jag tar det lite lugnt dock för jag vill lära mig sakta men säkert, så jag har inte planerat in halkan förrän mars/april någon gång. Vill i alla fall ha körkort i början av sommaren så man kan glida runt lite, ta mig o hundarna till slottsskogen på promenader o så =).

Roadtrip med Nicole o Ida också =D. Vet dock inte vart, när eller hur, men vi har diskuterat en roadtrip i alla fall så får väl se när var o hur det inträffar, men i varje fall när jag också har kortet =).

Julafton är om 5 dagar, men jag har total noll julkänsla. Finns vissa omständigheter som påverkat det detta året, men en liten omständighet är också att vi inte har någon snö. På julafton ska det enligt mig vara snö ute, ganska mycket, och så ska det vara lagom mörkt ute. Inte kolsvart, men inte ljust heller. Så får väl se om man kanske kan få någon slags julkänsla ändå, men jag tror att andra saker hindrar det med. Tyvärr.

Jaja, ska snart träffa Rebecca o Cato tillsammans med Kita o Doris för en promenad. Sedan ska Arne o Babsan också få gå ut. Sedan ska jag städa mitt rum ordentligt o efter det kommer en av familjerna som köpt valp av mig med sin hund för jag ska hjälpa dem att klippa hennes klor =). Ska bli kul o träffa dem o hunden igen, var i somras senast tror jag? I början någon gång =P.

Men men, nu ska jag möta Becca!

Så solong =D

Jag har uppmärksammat en sak på Facebook nyligen. Och det är något kedjebrev som skickas runt som går såhär:

Tjenare!

Jag är en dåååålig bloggerska det vet jag, men skriver liksom bara när jag har lust =).

Har i alla fall vart på besök hos min bror i typ en o en halv veckas tid. Mamma och pappa åkte dit en fredag med Nikita och åkte hem på söndag. Lämnade Nikita hos min bror eftersom att jag ändå skulle komma på söndagen då de åkt hem. Så jag tog Doris på tåget och åkte upp med henne. Ca 4 timmars tåg resa och runt 40min spårvagn/bussresa =) Dorran skötte sig utmärkt, sov sig igenom hela resan. Spydde en gång efter att vi lämnat Göteborgs central, men sedan la hon sig för att sova, vilket hon gjorde resten av resan =).

Så vad har jag då gjort hos min bror?

Jo, jag har såklart träffat honom vilket jag inte hade gjort på typ 4-5månader, träffade hans tjej som var hur go o trevlig som helst =). Såg mig om i "byn" lite där han bor, pluggade lite, tog det lugnt, såg på film, slappade, städade, latade mig, var ute med djuren, Kita blev bästis med en Jack russel tik på 6 bast som heter Nova =)

Haha, det var väl det mesta tror jag ;-). Hade trevligt i alla fall och ska dit längre fram igen. Typ Januari kanske?. Får se hur det blir =). Nu vet jag i alla fall att man kan ta Dorran på tåget utan problem och det är ju bara skitbra rent ut sagt!

Håller som sagt på att ta körkort också, så igår ringde jag till körskolan och bokade in 6 nya tider av mina 9 resterande. Jag har drömt 2 dagar i rad nu att jag kör som en gud, det måste ju bara vara ett tecken ;-)

Sedan blir det att gå handledarkurs med pappa och min bror så att jag får privatköra med dem, och så ska jag köpa 10 lektioner till för att vara på säkra sidan.

Sen när jag tagit mitt körkort, vilket förhoppningsvis blir innan sommaren 2012, då attans rabarber ska här åkas =D Haha!.

Det är lite av en frihet att ha körkort kan jag tänka mig, för då kan man liksom ta sig vart man vill om man har bil då förståss =).

Men jag får låna mamma o pappas bil tillfälligt, tills jag skaffar mig någon egen. Men vet inte vad för bil jag ska ha. Måste ju vara någon form av Combi aktig bil så jag kan ha med mig hundarna i skuffen. När jag skaffar egen bil så ska den ha ett sådant galler därbak så hundarna inte kan hoppa fram.

Jaja, hade inget vettigt o skriva. Vet inte ens varför jag skrev detta, men så kan det gå när haspen inte är på ;-)

Bye bye!

Ibland har man bra dagar och ibland har man dåliga.

Denna dagen känns som en dålig dag, dålig bara för att den är tråkig. Jag känner för att göra något kul, men vet inte riktigt vad samtidigt som jag är alldeles för seg för att orka göra något.

Har typ gått korta promenader med hundarna idag, tränat Nikita lite, och Doris såklart. Sett Greys anatomy typ hela dagen, lämnat tillbaka ett par nycklar, skickat in mitt synintyg till transportstyrelsen osv. MEN inget speciellt händelserikt. Blää, för denna dag helt enkelt.

Får börja ta tag i det här, göra något istället för att bara vara. Dessutom har jag lust att dra ut på en krogrunda snart med. En helkväll med mina vänner, o ha så underbart kul som bara vi har =).

Var ett bra tag sen nu, och det börjar liksom bli dags igen =).

Valparna fyllde förresten 1år i lördags (den 3 :e september) och det var riktigt kul, men det kändes dock som att tiden gått alldeles för fort. Nästan som att de växer upp för fort. Fan vad jag babblar. =)

Nu har jag ordnat allting med mitt lämp i alla fall, så ska bara vänta in ett godkännande. Sedan ska jag boka in mina körlektioner på skolan så jag äntligen kan börja med att ta mitt körkort. Känns välbehövligt, och så himla skönt det kommer vara sedan när jag äntligen har det =)-

Bye bye! Nu blir det Greys anatomy, sedan promenad med mina änglar! <3